Min lilla värld av blommor

Bara därför att!

2008-03-02T21:09:00.002+01:00

Har haft en fantastiskt ledig söndag (nej, inget stavfel, det var bara en ovanligt jobbfri helg) och har kommit in i en poesiperiod igen.

Så därför, bara därför att, tänkte jag lägga ut lite Rilke igen. Jag kan mycket väl ha lagt ut den förut, men den är så underbar att den är värd att läggas ut tusen gånger om!

Zum Einschlafen zu sagen

Ich möchte jemanden einsingen,
bei jemandem sitzen und sein.
Ich möchte dich wiegen und kleinsingen
und begleiten schlafaus und schlafein.
Ich möchte der Einzige sein im Haus,
der wüsste: die Nacht war kalt.
Und möchte horchen herein und hinaus
in dich, in die Welt, in den Wald.
Die Uhren rufen sich schlagend an,
und man sieht der Zeit auf den Grund.
Und unten geht noch ein fremder Mann
und stört einen fremden Hund.
Dahinter wird Stille. Ich habe groß
die Augen auf dich gelegt;
und sie halten dich sanft und lassen dich los,
wenn ein Ding sich im Dunkel bewegt.

R.M. Rilke, 14. November 1900, Berlin-Schmargendorf

Och vill jag att de ska veta det...?

2007-12-28T23:39:00.000+01:00

När jag gick i skolan brukade vi prata om "fejan". Ordet var en synonym till "fejset". Föga överraskande var det folks ansikten vi pratade om. Idag - har jag förstått - hade folk trott att vi pratat om facebook. (Tja, om man bortser från det faktum att facebook inte existerade på den tiden, och att vi inte ens hade hört talas om internet.)

För några månader sedan blev jag medlem i facebook. (I facebook? På facebook? Av facebook? Hur hanterar man egentligen webplatser när man talar om dem, rent språkligt?)

Precis som så många andra har jag nu gått igenom olika faser av facebookande. Den ursprungliga entusiasmen har övergått till lite mer "normal" hantering av platsen. Från att ha kollat mina vänners sidor flera gånger om dagen - "Tänk om någon har ändrat sin status!" - och gjort diverse saker på min egen sida - "Kolla! Det finns personlighetstest också!" - kollar jag numera när jag får e-postmeddelanden om att något hänt.

Hela företeelsen får en dock att fundera. Vilka personer vill jag lägga till bland mina "vänner", dem som har tillgång till min sida? Ska det vara personer jag faktiskt är nära vän med, eller ska det vara folk jag bara träffat någon enstaka gång men är kompisar med mina kompisar? Och om jag ska höra av mig till mina riktiga kompisar via internet, ska jag då skicka meddelande via facebook eller via e-post.

För egen del har uppdelningen blivit någon slags åtskillnad mellan seriösa och korta, icke-allvarliga meddelanden. Seriöst, allvarligt och personligt går via e-post, medan korta blänkare går via facebook.

På sistone har jag också börjat begränsa vad jag lägger ut på min sida. Foton som inte direkt berör större delen av min vänkrets hamnar inte längre där, coh personlighetstesten fylls inte längre i.

Något jag dock fortfarande vacklar i är statusmeddelandet. För dem av er som inte känner till facebook är det som följer: man kan lägga in ett kort meddelande om vad man sysslar med för tillfället. Ofta skriver jag in var jag befinner mig (om jag nu är bortrest), eller om jag gör något särskilt. Ibland blir det dock bara blänkare om att jag tittar på film, har tänt mina levande ljus eller ska fika med kompisar. Frågan man kan ställa sig är: varför skulle folk vilja veta det. Och framför allt: vill jag egentligen att de ska veta det? Vill jag inte att mitt privatliv ska vara just... privat?

Säkert kan man göra en hel studie av hur facebook fungerar, och så vitt jag vet har till och med några etnologistudenter tagit sig an just den frågan!

När blir man egentligen vuxen?

2007-10-17T21:08:00.000+02:00

I helgen kände jag mig så fantastiskt... vuxen. Jag hade lovat att hälsa på hemma i Västerås i lördags, och satte mig på tåget. Som sällskap hade jag min bärbara dator, och det teveprogram som jag skulle undertexta. (Jovisst, jovisst, jag har många strängar på min lyra, som man sägar.) Egentligen är det så att jag valde att tillbringa en stor del av fredagen med att träffa kompisar och springa ärenden, men ändå känns detta arbetspass under lördagen - och på tåget till och med - så oerhört vuxet. Och man undrar ju varför.

Rent logiskt så är jg ju faktiskt vuxen. Jag har försörjt mig själv i åtminstone några år nu, bor alldeles själv i min alldeles egna lägenhet, har ETT EGET FÖRETAG (tack, tack, ni kan sluat med de beundrande utropen nu) och jobbar till och med på helger, uppenbarligen.

Då kan man ju fråga sig: vad är skillnaden mellan att jobba på helgen (vilket känns vuxet) mot att plugga på helgen (vilket inte känns vuxet), och varför skulle det över huvud taget vara vuxet, alternativt positivt (vilket jag i det här fallet räknar epitetet "vuxet" som)?

Jag menar, om man inte lyckas planera sin tid så att man är ledig på helgen - är det riktigt vuxet då? Å andra sidan - är det kanske valfriheten som är "vuxenhet" (dvs jag väljer att umgås med vänner på fredagen och måste därför jobba under helgen)? Det går ju faktiskt inte att bortse ifrån att väldigt många vuxna måste jobba helg. (Tro mig, de var mina arbetskamrater medan jag jobbade extra under studidetiden.)

Och varför blir det förresten viktigt om man känner sig vuxen eller inte? Var går gränsen? Jag kände mig inte vuxen när jag jobbade helg osm student, men som egenföretagare känner jag mig oerhört vuxen när jag gör det...

Oj. Jag känner att etnologen inom mig vaknar till liv igen!
(En av våra lärare sa en gång att när man väl börjat se på saker ur ett etnologiskt perspektiv så slutar man aldrig. Så sant, så sant...)

Hösten är här!

2007-09-05T09:13:00.000+02:00

Regn är inte skojigt. Det är min grundinställning numera. Det är bara inte kul när det regnar. Jag tror att det är en uppfattning som lever kvar från de där åren från första klass till slutet av min högskoleutbildning, när jag skulle cykla hemifrån till skolan, alternativt järnvägsstationen. Det är inte roligt att komma fram och vara dyngsur redan på morgonkvisten. Trots att man har regnställ.

Det finns dock tillfällen då regn är trevligt. De där somrarna när det var så hett, och inte regnade på flera veckor till exempel. Det är säkert fler än jag som rusade ut och ställde sig på den varma betongtrappan med ansiktet uppåt och armarna utåt och bara skrattade i regnet. Vem ville ha regnställ då? Nej, blött skulle det vara, en gehnomblöt sommarklänning i värmen var det bästa man kunde tänka sig.

Dessutom finns det väl få saker som är mysigare än att få vara inomhus, se och höra regnet falla, och veta att man inte behöver gå ut. Ännu bättre blir det naturligtvis om man har möjlighet att mysa lite. En gosig filt, lite varmt te, kanske tända ljus (beroende på årstid), en bra bok eller film, och hemskt gärna lite mysigt sällskap!

Vad jag har börjat lära mig nu, kanske för att jag inte längre cyklar så ofta, är att regn faktiskt kan vara vackert att traska i även om man är på väg någonstans. Nyckeln är naturligtvis ett bra paraply. Men har man det så slipper man det mesta av vätan, och även om skorna kan få sig en törn, så slipper man det där piskandet i ansiktet som kan få cyklister att förtvivla (eller, kunde få mig att förtvivla i alla fall).

Denna vecka är Strasbourg-vecka, och de första dagarna som jag har känt hösten komma. Regn då och då - paraplyt är redo! - med avbrott för ett ljuvligt solsken. Och så den där kylan i luften som hör friska höstdagar till. Det enda jag beklagar är att jag packade i enlighet med en väderförutsikt på ca 17 till 20 grader, och alltså inte la ner mina långa tjocka sticketröjor, de där man har tills man absolut måste plocka fram en ordentlig jacka. Det hade varit mysigt! Men å andra sidan - en vacker höstdag är en vacker höstdag, även utan sticketröja.

Sista dagen i Oz? Femte Genève-resan

2007-08-31T09:43:00.000+02:00

De senaste dagarna har jag mest fokuserat på att inte hyperventilera.

I torsdags var det nämligen dags. Det tvååriga magisterprogrammet (DEA) i tolkningsforskning vid Genèves universitet hade nått sitt slut. Vad innebär det? Opponering. En halvtimmas power point presentation av min uppsats (hållen av mig), och sedan ytterligare trettio minuter för juryn (bestående av mina handledare) samt eventuella hågade ur publiken att ställa frågor.

Flygresan till Genève var än en gång som att träda in i en annan värld. Kostymerna är jag numera van vid, och resesällskapet var ganska blandat. Men uppe bland molnen, en mörk kväll, så var det ett tag som de bilder man ser, tagna med undervattenskamera. Ljuset som blinkade på vingen lyste bara upp tillräckligt för att man skulle få känslan av ett böljande ogenomträngligt hav. Och så passande att de flesta ljusen kring landningsbanan var blå, och att det regnade i Genève när vi landade.

Kontentan av opponeringen var att det gick över förväntan, och jag blev dessutom utbjuden på lunch för att fira efteråt. Mycket bättre än så blir det sannerligen inte.

Efter en promenad i staden var jag på eftermiddagen helt slut, mitt kvällsflyg blev sedan försenat, och det var en mycket trött student som anlände i Bryssel vid halv 11 på kvällen.

Nu återstår bara att förstå att det verkligen är klart.

Jag vet vad jag borde göra - och jag vet vad jag gör. Tror jag.

2007-08-25T16:20:00.000+02:00

Tanken var att hela helgen skulle användas till opponeringsförberedelser. Men två vänner bor hos mig över helgen, eftersom de ska på bröllop i dag och inte själva bor i Bryssel. Och så ville jag ut och träffa folk, och presentera mina vänner för mina vänner. Om ni förstår vad jag menar. Och strax före åtta i morse började sophämtarna väsnas utanför. Och jag kunde inte somna om.

Strax efter två åkte vännerna iväg till bröllopet. Som upplagt för studiero, alltså. Om nu inte en kompis hade skickat länken till Facebook, och jag blivit mer road av det. Och av att titta lite på min dvd med Diana Krall. Och att kolla om de fina nya skorna som visade sig vara på tok för stora när mina fötter inte var svullna efter en dags promenerande, och jag inte kunde lämna igen eftersom det var så dags när jag väl upptäckte det (och jag förresten redan gått hemifrån, och fick hasta tillbaka upp och byta, i förhoppningen om att grannen tvärsöver och hans bekanta som satt ute och njöt av väder och samtal inte såg hur skorna höll på att trilla av för varje steg jag tog - inte för att det är så kinkigt, men lite värdighet vill man ju ändå försöka bevara) - om dessa skor kanske skulle passa nu när jag köpt självhäftande kuddar till hälen på dem, plus de sulor jag tycktes behöva redan när jag provade skorna i affären... Tja, och så måste man ju uppdatera sin blogg, förstås.

Man måste ju prioritera här i livet. Eller hur var det?

Som min vän australiensaren sa...

2007-08-25T14:58:00.000+02:00

...jag kommer tillbaka. (Fräckt stulet ur Galenskaparns gamla tv-serie. Tricket är att programledaren håller upp en bumerang när han säger det.)

Tillbaka från en månads semester hos Moder Svea. Nästa vecka opponering på uppsatsen. Och en del annat.

HJÄLP! Hur försvann egentligen den där underbara semesterkänslan så snabbt?

Hur var det nu med sten i glashus?

2007-07-21T00:45:00.000+02:00

Då och då brukar jag berätta en lustig historia. Nej, inte en "rolig" historia. En "lustig" historia. Den är nämligen alldeles sann. När jag pluggade på Mälardalens högskola var jag kompis med ett helt gäng utbytesstudenter. De flesta (om inte alla) av dessa pluggade skandinavistik. Och som en del av en kulturkunskapskurs fick de titta på svensk film. En av dessa var Bröderna Lejonhjärta.

I diskussionen efter filmen fäller B., en av mina kompisar, följande kommentar: filmen är helt orealistisk, och nämner Katla (draken, som ni kanske minns). Som uppvuxen med dessa Bröder på tv kan jag tänka mig orsaken. Vad kan man säga annat än att specialeffekterna var... tja, som de var på den tiden. Och säga vad man vill om den underbara historien, men den där drakfiguren som fick mig att gömma huvudet under filten när jag var liten, den har liksom inte samma läskiga inverkan längre. Så jag visste vad hon syftade på. Trodde jag.

Nästa kommentar var nämligen: "Alla vet ju att drakar kan flyga."

Tja. Därmed har vi kunnat bekräfta huvudregeln för Fantasy-litteratur (och alla andra historier med för den delen): det kan vara otroliga historier, men de ska verka realistiska med tanke på den värld de utspelar sig i.

Häromveckan stod jag upp under en busstur. Hade slängt upp ryggsäcken på en bagagehylla framför mig och häll i ett av handtagen på den. Försökte se så där nonchalant smidig ut, som man gärna skulle vilja vara TROTS att man helt enkelt febrilt försöker hålla sig på fötterna under alla svängar, inbromsningar och starter. Fantasin sätter in: Det är ju trots allt morgon, och vi vet ju alla att Freja for med sin vagn på morgonen. Visserligen startade hon nog tidigare, och hon for till solnedgången (det var ju själva poängen, om jag nu inte blandar ihop henne med andra gudar), men i alla fall. Dessutom tänker jag så fort jag jämför mig, och min kamp med att hålla mig upprätt, med Freja och hennes färd att "hon hade nog lite mera svikt i knäna".

Kanske dags att sluta skratta åt drakhistorien...

Jag lever!

2007-06-25T08:21:00.000+02:00

Eftersom jag har fått vissa propåer från bekanta: jo, jag lever. Har bara inte mycket tid till bloggande just nu. Eller kanske är det inspirationen som felas. Jobb och uppsats om vartannat gör det inte alltid lätt att uppbringa vare sig det försnämnda eller det sistnämnda.

I helgen var det delvis studier, delvis gatufestival som gällde. Så här års organiserar de olika stadsdelarna i Bryssel sina egna gatufestivaler. (Tja, om det nu är stadsdelarna som gör det eller om de ger i uppdrag åt någon... hur som helst.) Den här helgen var det festen i Matonge som gällde.

Marknad med diverse varor, mat och dryck, konstutställning och musik. En gatufest, helt enkelt.

För den som inte visste det, och som inte kom sig för att klicka på länken i namnet "Matonge" ovanför, så kan jag berätta att Matonge är den afrikanska stadsdelen i Bryssel. Det var på en restaurang där som jag beställde grillad get för första gången. Detta i tron att "chevre grillé" skulle vara grillad getost. Det var det då inte... men gott var det!

Och om man inte är uppmärksam...

2007-05-03T15:32:00.000+02:00

..så kan det hända att man lägger in http-delen av en webadress flera gånger i mallen för bloggen med hjälp av lite vårdslöst kopierande, klippande och klistrande.

Nu ska i alla fall länkarna till höger fungera. Tack till SDIL som gjorde mig uppmärksam på problemet.

För den som vill ha mer att surfa vidare på...

2007-04-29T19:58:00.000+02:00

...så har jag börjat bidra till bloggen brux-elles.blogspot.com

Bara att läsa på!

En andra vår

2007-04-28T17:27:00.000+02:00

Nästan 30 grader i Strasbourg, inte långt efter i Bryssel... Plötsligt var sommaren över oss.

Det kanske låter lite väl dramatiskt att uttrycka det på det viset. Det var ju inte som om sommaren gömde sig bakom en buske och sedan hoppade på oss ur ett lömskt bakhåll. Nej då, den kom snarare spatserande, och så var den till slut där. Men vi kan ju säga som så att tiden mellan hägg och syren (ett uttryck som jag alltid har älskat), är komprimerad till... låt soss säga cirka 30 sekunder nere i Bryssel. på ett ungefär.

De olika temperaturerba vid samma tidpunkt, som leder till olika växtmönster i de länder jag bor i har fått mig att inse hur mycket jag hänger upp på just årstidernas växlingar. Förösker jag minnas när något hände, något som skedde hemma i Sverige, så tänker jag inte bara på vad jag gjorde just då. Jag tänker också att "tussilagon (alternativt vitsipporna, påskliljorna, syrenerna...) blommade, så det måste ha varit ungefär..." I Bryssel kommer jag så långt som till "krokusen (eller magnoliorna/körsbärsträden/häggen...) blommade". Men det där att kunna dra en slutsats om vilken tid på året det då måste ha varit, så långt har jag inte kommit än.

Här hemma i Sverige är det inte lika varmt just nu. Idag är det runt 10 grader i Stockholm, och det känns lite ovant. Ovant, men inte obehagligt. Igår var det varmare än så - en av de där dagarna när man inte riktigt vet om man ska ha jacka eller inte. Det verkar som om våren har lika svårt att bestämma sig som jag brukar ha. Men så ska det väl vara: det är ju trots allt april!

Snart tänds valborgseldarna, och vi får åter sjunga in våren: sköna maj välkommen!

"Det känns som om man var utomlands"

2007-04-16T17:40:00.000+02:00

Är det nån mer än jag som har reagerat på det. Att man då och då, under varma kvällar i Sverige, kan få höra någon säga att "det är precis som att vara utomlands"?

Uttalandet avslöjar inte bara vad vi anser om Sverige - att vårt land skulle vara kallt och mörkt för det mesta, utan folk som sitter ute och äter etc - utan även om vad som anses vara "utomlands". För om man tänker efter, och kategoriserar det hela geografiskt, så vore ju norra Finland, eller Stavanger-fjorden lika mycket utomlands som franska rivieran eller spanska solkusten. Och varför inte ta en tur till Sibirien? (Vilket vi väl alla rent spontant associerar till total iskyla året runt, för övrigt.)

Men utomlands, det utomlands som verkligen räknas, det är det utomlands dit semesterresorna brukade (och brukar) gå. Till varmare breddgrader med soliga stränder.

Här i Bryssel har vi just nu runt 30 grader om dagarna. De som var lediga igår smet iväg till skuggan i parken. På kvällarna fylls trottoarerna utanför barer och restauranger med folk som hänger där och minglar och pratar.

Och, tja, det känns precis som om man var utomlands!

Myskänsla, eller inte...?

2007-04-10T19:54:00.000+02:00

Skulle precis börja skriva på ett inlägg om hur trevliga kvällarna kan vara i Bryssel (måste ju intyga att jag gillar stan, trots min motvilja mot att kliva på det där flyget tillbaka) när de börjar bråka utanför på gatan. Nåja, "gräla" ska man väl säga - det verkar inte gå till handgripligheter.

Men det är hur som helst redan över. Sitter här med öppen balkongdörr och låter den ljumma luften strömma in. Jakob Hellman snurrar återigen i cd-spelaren, jag chattar lite med kompisar, och snart blir det te och kvällsmacka. På hörnan snett mittemot sitter grannen med ett par bekanta. De bär ut stolarna så fort bekantingarna kommer, för att sitta i friska luften och prata. Passade på att hälsa med en nickning när jag kom hem - det är riktigt trivsamt att se och höra dem där, veta att det finns liv i kvarteret, att sommaren är på väg.

Igår kändes det inte riktigt lika trivsamt att de satt där. Funderade på att börja skrapa färgen av en flagnande köksstol för att slipa och lacka om, alternativt måla. Och tänkte mig att jag skulle göra det på min lilla balkong. Men med publik så där på första parkett... jag borde väl inte låta det störa mig, men det gjorde det. Nåja, en annan dag. Eller i köket!

Kvarlängtan

2007-04-10T09:59:00.000+02:00

Jag hinner lagom sätta mig på flygbussen från Bromma till Cityterminalen innan den sätter in. Den där melankoliska Sverige-känslan, som får en att vilja kliva av flygbussen och aldrig kliva på den igen.

Och vem kan klandra mig? Långfredag med underbart väder, en föraning om sommarens ljusa kvällar. Ledig från både jobb och plugg för en helg, och på väg att träffa familj och vänner. Morgonen efter en tågresa till Västerås, med det mälardalska jordbrukslandskapet utanför fönstret. Det behövs inte mycket mer för att jag ska vilja rota mig ordentligt i Sverige igen.

Relationer - att man aldrig lär sig

2007-04-04T18:46:00.000+02:00

På senaste tiden har det ägt rum väldigt många relationsdiskussioner i vänskapskretsen. Ovanligt många, skulle jag vilja påstå. Vissa blev så engagerade att de drog ihop en middag med relationer som diskussionstema. Relationer och dejter, ska kanske tydliggöras. Korrekt uppförande i olika länder och kulturer, vad män respektive kvinnor söker i största allmänhet och... jag vet inte allt.

Kanske är det inte särskilt fövånande om jag avslöjar att alla inblandade är singlar. Och att vi (nästan) alla kommer från olika länder gör ju sitt till. Det som kanske är mest intressant är att när man blir tillfrågad om något - dvs hur något "bör" gå till i Sverige, och vad jag tycker att man "ska" göra - då har jag oftast inga svar alls. Och om jag funderar ett tag, och sedan svarar, så kommer jag än senare på att "det kan ju vara precis tvärtom också". Vilket i princip betyder: använd vanligt folkvett, så ska det nog ordna sig. Kruxet blir ju då när "folkvettet" är kulturbundet, och det som är regel i ett land blir väldigt underligt i ett annat.

Och att det dessutom kan vara helt individuellt. Vissa frågor finns det inga svar på - att man aldrig lär sig det.

Våren är här!

2007-03-10T15:50:00.000+01:00

Vårtoppmötet må vara över: helikoptrarna surrar inte längre i luften, och trafiken får flyta längs sina vanliga vägar utan att bli omdirigerad.

Redan innan vårtoppmötet kom våren, och antikmarknaden på Sablon ter sig ännu rarare i solsken. Buss 95 not Boeurs åker förbi, jag med den, och på lördagförmiddagen får man åka utan att bli hindrad av de som vill njuta av helgnöjet. Söndagseftermiddagar är det värre, bussen kommer knappt fram, och det klokaste är att kliva av en hållplats innan Sablon, för att i lugn och ro promenera den sista biten till marknaden.

Nästan 15 grader är det ute, och med den blå himlen över Bryssels hustak är det som att livet strömmar igenom en igen. Det är lustigt vilken skillnad vädret gör. Väl nere på stan räcker det att bara gå längs med gatan i lugn takt, titta in i en bokhandel eller två, för att känna att livet är underbart. Och det är inte lång tid man vill titta på böckerna: man vill ut, ut i solen och värmen! Bryssel kan var mycket grått och tråkigt på vintern när det regnar - det är som att hela staden går i ide, inte som hemma i Sverige där det inte är någon ute på gatorna, utan som om alla byggnader bestämde sig för att nu får det räcka. Många av de är grå, många skulle behöva få fasaden rustad, och utan grönska omkring sig ser det inte längre pittoresk-sjabbigt ut, utan mer bara sjabbigt. Men när löven är tillbaka och solen skiner, då är Bryssel vackert. Och det säger jag utan att skämmas!

Slö söndagkväll

2007-03-04T20:56:00.000+01:00

Äntligen en säng! Det var min tanke i fredags kväll. Har sovit på en madrass på golvet sedan jag flyttade hit, och det behöver ju inte vara något dåligt med det. Det gjorde jag i flera år när jag var yngre. Kanske har det på något sätt med åldern att göra. Eller så är det det faktum att jag tyckte mig känna hur kvalstren från heltäckningsmattan banade sig väg mot mina andningsvägar. Eller det faktum att det är så högt i tak, vilket gör att det kändes som att man sov på botten av en brunn.

Hur som helst ville jag ha en säng och nu, äntligen, har jag en. IKEA. Vad annars? IKEA Anderlecht erbjuder bland annat följande transportalternativ: skåpbilstaxi. Ett av de brysselska taxibolagen står redo med skåpbilar att köra ens möbler, samt max två passagerare med. Man får hem grejerna på direkten, utan att behöva ordna skjuts eller bil på egen hand. Underbart!

Underbart var det också att slippa köra själv. Det räckte så bra med själva flytten för min del, och när jag och taxiföraren gav oss ut i fredagseftermiddagens rusningstrafik (tidig förmiddag, så det var ändå... något slags relativt lugn), och han bad om ursäkt för att det tog sådan tid för oss att ta oss fram, så kunde jag bara säga att jag var lycklig över att inte behöva köra själv. Med en ledig dag, inget annat än sängmonterande som väntade mig hemma, och utan att taxametern tickar - man betalar en fast summa - så finns ingen anledning att bli stressad.

Trots det får jag erkänna att hjärtat bultade en del under färden. Nej, för er som hoppades på kärlek vid första ögonkastet, att jag skulle träffat en underbar man bakom ratten, så är jag rädd att jag måste göra er besvikna. Trevlig var han, visserligen, och om han har en fru så hoppas jag att hon tycker att han är underbar. Det utgår jag till och med från att hon gör.

Nej, snarare var det just rusningstrafiken som gav mig andnöd och hjärtklappning då och då. Där sitter man, bredvid föraren, men utan att se hans synvinkel. Man har ingen aning om vad han lägger märke till eller inte, och har inte heller (i alla fall har inte jag det) samma kännedom om bilens dimensioner som han. Att tränga sig mellan bilar och byggnader, svänga i hög hastighet och allmänt bara kasta sig ut i röran - jo, det gick jättebra. Men jag kan ju avslöja att jag satt och "bromsade" med fötterna lite då och då, övertygad om att "den här gången smäller det".

Det gjorde det inte. Tack och lov. Och nu har jag till och med en säng!

Tra la la, fast i swing-takt

2007-02-28T21:53:00.000+01:00

Precis hemkommen från ännu en lindy hop-lektion. Det är så roligt! Fantastisk motion också, förmodligen. Det jag har mest problem med i dansen (av alla de problem jag har) är att hålla ramen. Antingen är min arm stel som en pinne, eller också är den så slapp att min stackars partner inte har en chans att signalera vilket steg han egentligen hade tänkt sig. Och så springer mina fötter iväg... åt fel håll. Vilket inte är så himla lyckat i pardans.

Men mot slutet av kvällen verkade ramen vara åtminstone på ett ungefär där den skulle vara, och jag kunde ägna mig mer åt att ha roligt än att tyst rabbla "ramen, ramen, ramen", blandat med lite "ett - två - tre, och fyr, fem - sex - sju, och ått och-".

Imorgon hade jag tänkt våga mig på ett litet salsaförsök med hågad kavaljer, vilket väl lär röra till det hela ännu mer!

Med risk för att låta som en gammal tant

2007-02-24T21:58:00.000+01:00

I Stockholms tunnelbana sitter det affischer med reklam för olika gymnasieutbildningar. Nu får man ju välja själv helt och hållet, skolorna får pengar per student och jag vet inte vad.

På en affisch lyder reklamtexten "Här gör alla sitt bästa".

Det tar ett tag innan jag reagerar. Min första tanke är: "ja, det är ju bra."

Min andra: "skrämmande."

När man väl har valt att gå på gymnasiet, och till och med valt inriktning själv, ska man då inte göra sitt bästa? Å andra sidan vet jag att verkligheten inte ser ut på det sättet. Ibland vill jag ruska om den berömda "dagens ungdom" och säga till dem att det trots allt är ett privilegium att få en högre utbildning, dessutom gratis! Berätta om alla de barn, även i i-länderna, som har svårt att få utbildning för att familjens pengar inte räcker till skolmateriel. Jag kan berätta om min släkting i USA, i 20-årsåldern, som skulle vilja läsa på universitetet men helt enkelt inte har råd med den utbildning han skulle vilja ha. Han jobbar nu, och drömmer om att spara ihop till högre studier.

Men vem skulle lyssna? Och även om de lyssnar, skulle de bry sig? Utbildning som en rättighet, det stödjer jag. Men man ska också uppskatta att man har den rätten. Precis som man ska uppskatta det faktum att vi har demokrati, att man kan rösta, att man kan... inte vet jag.

Och jag får väl erkänna att jag känner mig som en gammal tant när jag beklagar mig över situationen. "I min ungdom visste man minsann..." Ja, jisses ja.

För ovanlighetens skull: snälle du, fortsätt blogga!

2007-02-23T16:44:00.000+01:00

Jag erkänner: jag är mer eller mindre bloggberoende. Inte av att blogga själv, kanske. Men då och då lägger jag ut en liten tanke eller så, eller nåt som hade kunnat vara en riktigt stor tanke, om jag bara hade tänkt efter lite.

Och när jag sitter och gör ingenting, alternativt tar en av mina alltför många pauser i uppsatsskrivandet, då kastar jag mig gärna över till andras bloggar. Jag har mina favoriter som jag följer (just ja, skulle ju ha uppdaterat min lista över bloggar... hmmm... ja, ja, en annan dag) och de flesta av dessa uppdateras då och då, även om så inte sker varje dag.

Men, Dunderklumpen, dig har det varit väldigt tyst om väldigt länge. Om du händelsevis läser detta: snälla, skriv något mer! Jag sitter ju faktiskt och pluggar här!

Största möjliga... tysssssstnad...

2007-02-22T20:18:00.000+01:00

Det var faktiskt en riktig upplevelse. Snön och vinden drev resenärerna inomhus. Alla sittplatser i den lilla vänthallen var upptagna, och övriga stod längs väggarna. 20-30 personer var det nog, totalt.

Och trots det - en total tystnad.

Lite spridda viskningar här och där, och man kände hur de viskande önskade att någon annan i salen skulle börja prata, och prata högt, så att de själva kunde ta till normal samtalston.

Köpte mina biljetter och lyckades (utan någon större svårighet, det medger jag) bekämpa lusten att bryta ut i sång, bara för att bryta tystnaden.

Ingen aning vad det ska tyda på, denna tystnad, men lite intressant var det.

Ska bara...

2007-02-19T22:04:00.000+01:00

Har en längre tid tänkt att jag skulle fylla i den där bloggenkäten som Tolken talade om i en kommentar förut. Och nu... har jag fortfarande inte gjort det.

Dagens bidrag blir istället en hyllning till P.G. Wodehouse:
UNDERBAR!

Kort och kärnfullt, eller hur?

Och så ett litet citat ur "The Code of the Woosters", där stackars Bertie fått i uppdrag att stjäla en gräddkanna i form av en kossa. I silver. Och det visar sig att inte bara är ägaren till gräddkannan, en viss pensionerad domare, närvarande, utan även en annan skräckinjagande man.

"I mean, imagine how some unfortunate Master Criminal would feel, on coming down to do a murder at the old Grange, if he found that not only was Sherlock Holmes putting in the weekend there, but Hercule Poirot, as well."

Wodehouse lyckas ofta sticka in hänvisningar till Holmes, och med tanke på att han dessutom är fruktansvärt rolig - kan jag då annat än älska hans böcker? Nej, jag tror inte det .

Snabbkoll på nattlivet

2007-02-11T09:51:00.000+01:00

Under den gångna veckan, då jag har haft tillfälle att besöka ett par olika klubbar i Bryssel, kan jag meddela det jag funnit hittills:

1) ett ställe för slipsnissar och eurokrater. Okej, det fanns trevliga och avslappnade människor där också, men tyvärr sitter ett visst minne som berget den fjunhudade unge man som ville få fram hur mycket han tjänar, utan att explicit behöva säga att det var massor, utan istället framhöll att "visst har jag eget, har det ihop med kompisar, men det är ett tråkigt jobb, fast det drar ju in pengar förstås, och det här stället är så bra att nätverka på... etc." Inser nu att jag borde ha trätt in i min roll som syo-konsulent, och fråga om han inte hade funderat på att byta karriär, eftersom det ju är så sant som han sa att det som spelar roll är ju att räkningarna kan betalas, och alltså kan han ju faktiskt gå ner i lön, ifall han hittar något arbete som är det minsta intressant, jag förstår att det är svårt att lämna kompisarna, men man behöver ju inte bli en trist människa redan vid 30 bara för att man har ett tråkigt jobb (som man tydligen ändå vill prata om...)... Ja, ni förstår.
Nu gjorde jag ju inte det. Jag nickade, log, och sa "jaha, jo det är ju sant", och drog en lättnadens suck när mitt sällskap kom, och den unge mannen ifråga fann en mer uppmärksam publik.

2) En klubb för dem som är i den ålder jag var i när jag precis fick börja gå på krogen. Just det, 18, för er som inte orkar krångla till det just idag. Bräddfyllt med 18-20-åringar som släppte loss till elektro-versioner av låtar som jag är för ung för att bli nostalgisk över, och för gammal för att tycka är kult-hippa. Plus lite låtar som verkade vara franska motsvarigheter till vår "Sommartider" - låtar som väl är så där (om jag får säga vad jag tycker), men som man ändå älskar att dansa loss till och sjunga med i. Sådana som får hela salen att gunga.

Slutbudet blir därför: aldrig mera 2:an - fel musik och fel ålderskategori för min smak. Kanske 1:an någon gång (trots allt kan man träffa på en del - trevliga! - bekanta där också) men inte alltför ofta. (Kommer man tidigt på kvällen, så kan man äta mat där också, och det hela känns som lunchrestaurangen på jobbet... och det räcker så bra med att ha en sådan just på jobbet.)

Jakten på ett eller flera favoritställen går vidare.

Och ja, jag har ett barnsligt sinne för humor

2007-02-05T09:56:00.000+01:00

Sopbilen åkte just förbi utanför. Grön och skön, med roterande ljus.
Och vad kallas modellen? (Det står att läsa på förarhyttens utsida.)

"Pusher 2000"

Och jo, jag vet att ordet kan betyda mer än detta, men omedelbara associationer har faktiskt för min del enbart med förbjudna substanser att göra.

Jag kan inte låta bli att fnissa.

"The everlasting 'why?'" - en nypa existentialism i tolkarnas cyberrymd

2007-02-05T09:27:00.000+01:00

Jag vet inte hur många gånger jag har sett "Ett rum med utsikt", men det är många. En ung flicka, vars blod svallar hett, fast det ju inte bör göra det i en fin övre medel-(lägre överklassflickas ådror, finner passionen och därmed lyckan med ung man som ständigt frågar "varför?", samt skriker ut sin kärlek till livet från toppen av ett träd i en italiensk lund. (Ja, antingen förälskar man sig väl i honom direkt, eller också flyr man för livet.)

En ny länk i den existentiella traditionen står att finna på varje (åtminstone frilansande) EU-tolks websida. När man loggar in för att se vilka nyheter som finns inom Kommissionens tolkvärld, vilka möten man är insatt i och vilka dagar man kanske, kanske, hoppas och håller alla tummar, man har blivit erbjuden jobb, så kan man både kolla sitt program och kolla att ens personuppgifter stämmer. Och vilka länkar ska man klicka på för att komma till de respektive sidorna?:
-"Who am I?", samt
-"What am I doing?"

Och det är väl något vi alla, tolkar som övriga yrkeskategorier, kan fråga oss ibland. (Kanske inte alltid för att vi funderar över just de filosofiska delarna av vår tillvaro, förstås. Själv brukar jag ibland befinna mig mitt på golvet i mitt vardagsrum, yttrandes frågan "Vad var det jag skulle göra egentligen?", vilket har mer med disträhet och ett stundtals uselt närminne att göra, än att jag är så värst vidare filosofiskt lagd.)

Hur som helst, en eloge till den som valt just de formuleringarna för sidan. Hellre detta, än något slentrianmässigt i form av "program", "CV", eller liknande.

PS. För den som, liksom jag, gillar Merchant-Ivory-filmer just i stil med "Ett rum med utsikt", så kan jag rekommendera "Fool Britannia" ("Stiff Upper Lips" i orginal) - en parodi på just dessa filmer. Stundtals löjlig, stundtals på kornet.

Möbelinköp à la Bruxelles

2007-02-02T14:09:00.000+01:00

Ett stycke trädgårdsstol (vit plast) till min balkong.
Det är det senaste tillskottet till lägenheten. För den gav jag.... ingenting.

Bryssel är ovant (i alla fall för en svensk) behagligt när det gäller att göra sig av med möbler. Är det något man inte vill ha ställer man ut det på gatan. Och skulle någon komma förbi som vill ha det man ställt ut, ja, då försvinner det också.

Min första konkreta erfarenhet av processen var när jag skulle göra mig av med ett bord som blivit kvar i den nya lägenheten. Jag hade fått höra av min föregångare att det skulle gå bra att ställa ut det på andra sidan gatan, men man känner sig ändå väldigt busig. Jag närmast smög mig ut med det lilla soffbordet, placerade det relativt diskret vid muren på andra sidan gatan, och gick in igen.

Tittade ut genom fönstret tio minuter senare, och bordet var borta.

Häromdagen drog jag då själv nytta av det hela från andra sidan. Stolen bara låg där på gatan när jag skulle till jobbet. Och när jag var på väg hem på kvällen var den kvar. Så jag tog med den hem.

Nu står den där på balkongen, och bara väntar på sommaren...

Och så blir man extra glad...

2007-01-30T17:50:00.000+01:00

...när man på vägen hem får bevittna hur mor och dotter på promenad går förbi pappas arbetsplats (en byggarbetsplats) och glatt vinkar upp mot byggställningen.

Ropen skalla - kärlek till alla!
(Eller, mer ordagrant citerat från dottern upp till fadern: "Trilla inte ner!" Fast på franska då, förstås.)

Var det för den snygga rutans skull?

2007-01-30T12:02:00.000+01:00

Jag förstår att ni som inte har sett de gamla reklamfilmern för Hästens sängar inte kommer att förstå kopplingen mellan rubriken och innehållet. Det kanske räcker med att notera att jag i alla fall försöker vara fyndig. Även om det inte alltid lyckas.

Det finns säkerligen många teorier om varför vissa människor väljer att bo på vissa platser. I mitt val av hem har vi under de senaste åren kunnat märka flera faktorer:

1) Syskonbarn. För varje barn min syster får flyttar jag längre bort. Elias: Stockholm. Hampus: Bryssel. En omedveten motvilja mot att sitta barnvakt? (Detta håller dock bara om man räknar bort det halvårslånga uppehållet i Tyskland.)

2) Militärer. Amerikansk NATO-bas i Tyskland, NATO-högkvarter i Bryssel, Kungliga Livgardet på Gärdet... Ja, jo, det kan inte förnekas att kopplingen är stark. Här får man dock bortse från året i Hässelby. Inte en uniform så långt ögat nådde.

3) Choklad! Det här gäller bara Bryssel och Gärdet, men kopplingen är desto starkare. Ejjes choklad - och så den belgiska förstås. Tror inte att jag behöver tillägga något.

4) Sherlock Holmes. En långsökt men underbar koppling. Vad gäller Stockholm och Gärdet... tja, jag kom ju närmare Holmes-sällskapen i alla fall. Och närmare Stockholms Centralstation, där Doyle ju faktiskt varit. Och Brittiska ambassaden där vi har varit på bjudning. Och... jo då, det finns många svinnande små kopplingar. Hur hänger det då samman med Bryssel, undrar ni? Låt mig citera...

"We made our way to Brussels that night and spent two days there, moving on upon the third day as far as Strasbourg." (ur Sherlock Holmes-berättelsen The Final Problem)

Det låter ju faktiskt lite som vissa av mina helger.

Ja men kör då, din... Underrubrik: Flytten, del 1.

2007-01-28T22:36:00.000+01:00

Jag har överlevt. Första gången jag körde bil i Bryssel. Och första gången jag körde en skåpbil. I kombination.

Det finns säkert de som skulle rycka på axlarna åt denna bragd, och säga att "jaja, men det är ju massor med folk som kör skåpbil i Bryssel varje dag." Och det var väl ungefär det jag sa till mig själv både före och under bilfärden.

Dessutom är belgarna notoriska bildårar, så vitt jag har förstått det, så en liten underlig sväng här eller där borde inte sticka ut i mängden. Fast å andra sidan är det ju trevligare att inte krocka eller bli stoppad av polisen, jämfört med att bli det.

Det var alltså flyttdags. Och när man inte har kört bil på ett tag, så är en stad med massor med biltrafik och enkelriktade gator inte alltid det man längtar efter att ge sig ut i. Särskilt inte när man dessutom måste hitta en parkeringsplats i närheten av en viss port, för att tunga möbler och en mängd lådor ska lastas på respektive av.

Hur som haver. Det gick bra. Tack vare mitt moraliska stöd H., som tappert lokaliserade våra koordinater på kartan, samt det faktum att vi var ute en lördag förmiddag, medan de flesta fortfarande höll sig hemma. Eller borta. Jag brydde mig inte vilket. Bara de inte var där jag var. Och jag kan väl säga så här: det är bra att veta att man KAN köra skåpbil i storstad om det behövs. Men det är bra så länge man inte behöver göra det. Dessutom kan jag avslöja att det enda som hindrade mig från att kasta bort bilnycklarna och ta tunnelbanan hem vid ett par tillfällen, var att ingen annan hade erbjudit sig att köra hem mina grejer. Det var liksom bara att bita ihop och vrida om nyckeln. Och sedan köra ut från den där kanske inte helt riktiga parkeringsytan man intagit för att det inte fanns någon annan plats. Och hade jag inte haft sällskap i bilen kanske jag hade låtit undslippa mig både ett och annat uttryck som jag lärt mig under min levnadsbana. Och då menar jag inte "ackusativobjekt", "samhällskritisk granskning" eller "kulturmönster". Även om de säkert också kan fungera som skällsord. Om man verkligen vill.

Prinsessan på fjädern

2007-01-14T22:20:00.001+01:00

Jag vet inte riktigt vad det kan bero på att jag på senare tid - tja, innan jul till och med - har börjat känna fjädrarna i min säng. Nog för att jag längtat efter lite hederlig massage, men sängfjädrar som liksom bucklar upp sig i revbenen fyller inte riktigt det syftet.

Bättre var det då med L:s katt Ceasar. En stor och tung hankatt som är en riktig kelgris. Dessutom tycker han om att ligga på folks axlar. Och som den katt han är, tycker han om att liksom trampa till sitt läger lite innan han lägger sig ner. Jag säger bara: får ni tillfälle att ha en ömsint katt trampa runt på era ömmande axlar, för att sedan lägga sig ner som en härligt tung och varm vetekudde på desamma - ta det i akt! Det finns verkligen inget bättre.

Men så här ett par timmars flygresa bort från L och hennes Ceasar så får man ty sig till annat. Än så länge är det bara telefonnumret jag har till en massör, men jag har lovat mig själv en massage i present om jag är snäll. Eller helt enkelt om axlarna känns stela. Vilket som nu infaller först.

I helgen var de i alla fall där de ska vara. Axlarna alltså, massörerna vet jag ingenting om. (Jojo, det var ett dåligt skämt, men nu är jag en gång mästare på sådana. Några gånger har jag lyckats "skämta till det" på ett sådant sätt att jag nog mest förskräckt folk, men de tillfällena låter jag gärna försvinna in i glömskans välsignade dimmor. Jag brukar faktiskt försöka vara taktfull. I överkant, menar somliga.)

Jag har haft en alldeles makalös helg. Så förberedd som jag kan bli inför nästa veckas jobb. (Läs: behövde inte jobba i helgen.) Har gjort så mycket som kan göras för uppsatsen i nuläget. (Läs: behövde inte plugga i helgen.) Därmed kunde jag disponera tiden fritt. (Läs: FRIHET!!!)

Så var jag också mer aktiv i helgen än jag varit på länge. Konsert på fredagkvällen: Söhne Mannheims är på turné och spelade på Botanique, där salsnamnen minner om vad byggnadens funktion en gång var. Sönerna spelade till exempel i Orangeriet. Mer om detta en annan dag, när ämnena tryter.
Lördageftermiddagen tillbringades med att öva grundsteg i lindy-hop i tre timmar. Jag får erkänna att mot slutet av de där tre timmarna kunde jag inte ens räkna till åtta längre. (Vilket man bör kunna göra för att hålla reda på takterna i lindy-hop, om det är någon som undrar.) Så kröntes helgen med ett Friskis och Svettis-pass, åtföljt av en kort spatsergång på den lokala söndagsmarknaden (mycket mat och en del kläder och hushållsgrejer) i förmiddags. Och till skillnad från i Sverige har vi haft ett underbart väder idag.

Dags att försöka sova igen: tillbaka till fjädrarnas rike!

Prinsessan på fjädern

2007-01-14T22:20:00.000+01:00

Skönt att man har koll...

2007-01-11T18:38:00.000+01:00

Jag var så himla nöjd. Där, på Stockholms Stadsmission, stod de. Stövlarna. Som den skodonsbesatta varelse jag tycks ha blivit har jag ett längre tag varit på jakt efter ett nytt par stövlar. Ett par som verkligen är stövlar och inte stövletter, men som ändå inte ska vara så där nätta och pipinetta - man måste kunna ha dem till jeans och allt möjligt. Å andra sidan ska det ju inte se ut som om det är Annie Oakley som är på ingång heller. Vad kan jag säga, förutom att jag älskar gyllene medelvägar och följaktligen kan ha svårt att hitta rätt här i livet. Ofta måste man liksom välja avtagsväg, och det är sällan som någon av dem lyser som guld så där på en gång.

Dessutom är jag ofta rätt sn... förlåt, ekonomisk. Och ärligt talat, när man redan har ett par snygga svarta stövlar som är snygga, sköna och hela baletten, så känns det lite onödigt att gå ut och köpa ett par till. Även om de stövlar man har ibland ger ett lite för uppklätt intryck.

Men där stod de alltså. 150 spänn. Som hittat. Och såg trots allt inte ut som de stövlar jag redan har. Även om de är höga, svarta och så vidare. Glad i hågen gjorde jag mitt inköp, och tog med dem ner till Bryssel. Där jag kunde konstatera att de ser nästan exakt ut som de stövlar jag redan har.

Å andra sidan. Det är ju som bekant detaljerna som gör det. Och de nya stövlarna (som ju faktiskt var otroligt billiga) har faktiskt en kantigare tådel, och kantigare klack. Alltså inte så där "gud så kvinnlig jag är"-uppklätt. Snarare "och om du inte passar dig kan jag faktiskt klå upp dig"-snygga. Om nu någon annan än jag förstår den beskrivningen. Det är ju trots allt inte fel att vara "kvinnlig med krydda", som en manlig bekant beskrev det hela. (Det var visserligen apropå frisyrer, men kan säkert även appliceras på fotbeklädnader.)

Är det förresten fler som lyssnar på Jamie Cullum just nu? Det tog ett tag, men till slut köpte jag i alla fall en skiva med honom. Och han är bra, det kan jag inte säga annat. Hur som helst ville jag bidra med texten från en av låtarna på skivan. Tycks passande så här medan vi fortfarande har nyåret i färskt minne:

Next Year, Baby

Next year, things are gonna change
Gonna drink less beer, and start all over again
Gonna read more books, gonna keep up with the news
Gonna learn how to cook, spend less money on shoes
I’ll pay my bills on time,and file my mail away, everyday
Only drink the finest wine,and call my Gran every Sunday

Resolutions, baby they come and go
Will I do any of these things? The answers probably no
If there’s one thing I must do, despite my greatest fears
I’m gonna say to you, how I felt all of these years
Next Year
Next Year

I’m gonna tell you how I feel
I‘m gonna tell you how I feel

Resolutions, baby they come and go
Will I do any of these things? The answers probably no
If there’s one thing I must do, despite my greatest fears
I’m gonna say to you, how I felt all of these years
Next Year
Next Year

Och apropå det: idag klarade jag av hela min (ändå rätt omfattande) "att göra"-lista. Utan att stressa. En klapp på axeln till mig! Nu väntar jag bara på att jag ska komma på det där som ju absolut skulle göras idag och som jag naturligtvis glömt bort. Det kan liksom inte vara så här bra...

Sista natten på Gärdet - för den här gången

2007-01-07T17:18:00.000+01:00

Imorgon bär det av, tillbaka till Bryssel och jobbet. Tre veckors ledighet gick så snabbt, så snabbt, att de knappt ens märktes. Och även om jag gärna skulle stannat ett tag till, träffat fler vänner och bara strosat omkring i Stockholm, så är det nog dags att återvända. Redan i slutet av februari är det förresten tänkt att jag ska till Sverige igen, bara en dryg månad från nu.

I Bryssel väntar jobb, uppsats, och flytt. (Jo, jag vet, jag vet - mina flytter börjar bli tjatiga nu.) Och eftersom det är ett nytt år, så kanske jag nu lycks bättre med att strukturera min tillvaro, som jag alltid påstår att jag ska. Ni vet, lägga upp ett schema för studier och arbete, se till att vara effektiv när jag gör något och därmed lägga mindre tid på det... det gamla vanliga, alltså. Har någon förresten något bra tips för att göra det?

Allt gott i det nya året...

2007-01-02T00:24:00.000+01:00

...önskar jag er och alla andra.

Nyårsnatten blev lång, nyårsdagens morgon tidig. Eller sen, beroende på hur man ser det.

Middag och skratt, fest och musik, drömmar och tankar. Och för en stund glömde man att det var mer regn än snö i luften, och förträngde tanken på att de nya stövlarna inte hade några inlägg i sig och alltså plågade fötterna ju längre kvällen led.

Sidenkjolen smekte ju benen, och sjalen skylde axlarna så där lagom. Heltäckt och aningslöst, som en värmande famn.

(Om man nu inte betänker att värmande famnar oftast har lite mer styrsel i sig än en sjal som halkar runt och trillar av, om man inte passar sig. Fast kanske finns det någon slags symbolik i tappade sjalar jämfört med förlorad kärlek, om man bara vill tänka på det. Värme som försvinner, alternativt irriterande detalj som gärna läggs bort, allt beroende på. Ni förstår säkert.)

Och för dessa timmar som vi säger ska vara ett särskilt möte mellan gammalt och nytt, denna natt som sägs vara magisk, kommer här ännu en dikt. Denna gång på svenska!
(Man kan ju inte arbeta för tyskans främjande hela tiden. Man måste nära sitt medfödda hjärtespråk också.)

Vinter

Så kom äntligen snön
och kylan som värkt så länge
förlöste sin fasta form
över det skelett
jag nu erbjuder dig.

Fyll min krona med vind,
blås min längtan
efter ljuvlig värme
under allt som jag är
i dagar som dessa.

Den frusna markens
kaligrafiska mönster
berättar en saga
för den som kan tyda
vinterns åkrar och ängar.

(Bengt O Björklund)

Och för er som inte sett den förut, kan jag rekommendera att glida in på Argus lyriska fabrik. Alltid roligt att surfa runt lite bland dikterna där.

En dikt till nyår

2006-12-30T00:28:00.000+01:00

Så är det den tiden på året igen. Den då man ska blicka bakåt och tänka framåt. Fundera över sånt som hänt och planera inför framtiden. Tänka igenom det förflutna och... jaja, ni förstår vart jag vill komma.

Jag tyckte att det började bli alltför länge sedan jag la ut dikter på den här sidan. Alltså vände jag mig till min bokhylla och plockade fram en bok som jag passande nog fick till födelsedagen (i december, alltså) för flera år sedan: Das Lied des Lebens. Die schönsten Gedichte von Hermann Hesse.

Egentligen brukar jag själv fundera mest under hösten, och bli som mest nostalgisk när regnet faller. (En jäkla sits att befinna sig i när man är i Bryssel, kan jag säga.) Men alltså - med tanke på nyårets betydelse, Auld Lang Syne och allt det där, och för att det helt enkelt är en fin dikt, så kommer en av Hesses skapelser här.

Wiedersehen

Hast du das ganz vergessen,
Dass einst dein Arm in meinem hing
Und Wonne unermessen
Von deiner Hand in meine Hand
Von meinem Mund in deinen überging,
Und dass dein blondes Haar
Einst einen flüchtigen Frühling lang
Der selige Mantel meiner Liebe war,
Und dass die Welt einst duftete und klang,
Die jetzt so grau verdrossen liegt,
Von keinem Liebessturm, von keiner Torheit mehr gewiegt?

Was wir einander wehe tun,
Die Zeit verweht's, das Herz vergisst;
Die seligen Stunden aber ruhn
in einem Glanz, der ohne Ende ist.

Moderskeppet.. eh... moderlandet kallar - det lackar mot jul

2006-12-15T01:04:00.000+01:00

Ibland får frihet och fräckhet vinna över "jo, men det kan ju bli någon arbetsdag till". Imorgon kväll far jag hem till Sverige över jul och nyår - tre veckor med familj och vänner! (Ja, och så lite jobb, och lite plugg, och lite rensa i förrådet, och... men i övrigt väldigt ledig.)

Den sista kvällen innan julledigheten tillbringades på ett par olika kvarterskrogar med en kompis. En av delarna (för- eller nack- beroende på hur man ser det, och i vilken situation man befinner sig) med livet i Bryssel är att det är väldig omsättning på folk. Det kommer alltid nya människor man kan lära känna. Och de man blivit vän med flyttar ofta iväg.

För S. är tillvaron just nu något som planeras dag för dag. Men en sak är säker: till nyår flyttar han från Bryssel. Så vi höjer vårt stop, och önskar honom all lycka till i fortsättningen!

Årets födelsedagspresent

2006-12-06T22:07:00.000+01:00

är den nya lägenheten. På Dagen fick jag veta att jag var den första som tackat ja till den.

Redan ikväll blev kontraktet skrivet, och i slutet av januari går sedan flyttlasset till stadsdelen Ixelles.

Vilket underbart avslut på jul- och nyårsfirandet!

Intet är som väntans tider

2006-12-05T00:37:00.000+01:00

Eftersom man aldrig kan få för mycket av det goda har jag börjat leta ny lägenhet i Bryssel igen. Ikväll var jag och tittade på en i Ixelles-området. Lagom stor, fräsch och fin, trevligare hyresnivå än jag har nu, gångavstånd till jobbet.

Tänkte på saken, kunde inte somna, tänkte lite till, och har nu skickat iväg mejl om att jag vill ha den.

Och nu kan jag inte sova för det.

Vill ju veta NU ifall jag får den, eller om den person som skulle komma och titta efter mig sa ja på en gång.

Hm.

Antar att jag får försöka gå och lägga mig igen i alla fall.

Och ja, just ja: grattis till mig. Idag blir jag 27 år.

Inte helt under isen, det är bara tårna som frusit fast

2006-11-26T17:46:00.000+01:00

Skulle börja ett nytt liv. Blev magsjuk.

Vet dock inte om det kan bero på råkostsalladen jag satte i mig igår kväll, eller om det kanske har mer att göra med de glas vin som följde, samt den choklad jag satte i mig idag...

Får nog göra ett nytt försök när jag känner mig piggare. Och tills dess får jag väl betrakta det te och bröd som jag törs äta som någon slags fasta. Vilket ju ska vara bra. Eller nåt.

Vardagsromantik

2006-11-16T15:57:00.000+01:00

Ett lätt regn, en mild höstdag. Terrassdörren öppen mot den friska luften. Fåglarna hörs, och smattret mot marken när regnet någon gång ökar i styrka. Stilla, vemodig musik att lyssna på. Massor med kaffe och tveksamma försök att skriva på min uppsats.

Det känns lite film, på nåt sätt. Fast då skulle jag förstås inte jobba med en uppsats, utan med en roman som skulle bli bästsäljande, och sedan vinna mitt livs kärlek - alternativt gå under i en ensamvargstillvaro, beroende på om det var mer åt Hollywood- eller alternativ-film-hållet. Och det är klart. I allmänhet är det väl förresten männen som ska sitta och hamra på sina datorer/skrivmaskiner i ensamt skapandetillstånd, innan de finner den sant givande tillvaron/samvaron i form av kvinnlig närvaro. Typ Jamie i "Love Actually". Nåja. Jag har i alla fall sticketröja på mig, precis som han hade. Alltid något.

Kan man därmed sluta sig till att jag bejakar min manliga sida? Eller att jag tittat för mycket på tv? Eller att jag helt enkelt snöat in på "Love Actually"? Särskilt med tanke på att den där vackra snön, som man kan vara ute i utan att verkligen behöva mössa eller tjock jacka som visserligen värmer, men också effektivt döljer hela ens person, knappast lär dyka upp här. Vi kör mer på regn, som sagt.

Ut från filmen, in i vardagen. Som inte är så dum, trots allt.

Vart tog disciplinen vägen?

2006-11-15T22:49:00.000+01:00

Det var en gång... när jag faktiskt kunde sätta mig ner och plugga på ett effektivt sätt. Just nu börjar jag mest tänka på annat när jag sätter mig med böckerna. Det knepiga är väl att motivera sig, när man nu har turen att få (enligt mina mått mätt) ordentligt med jobb, och ett jobb som man kan tänka sig att hålla på med i några år framöver.

Ikväll satte chokladsuget in vid bokläsningen. Klockan närmade sig halv elva, och alla butiker är stängda sedan länge. Men jag vill ju... Lösningen fick bli en kort promenad till en automat som nyligen installerades vid vår nya hörnbutik (snabblivs). Trodde jag. Automaten vägrade fungera.

SÖTSUG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Fast å andra sidan - jag fick tillbaka pengarna jag stoppat in, plus 10 eurocent. Alltid något.

Tack, Christer!

2006-11-03T18:29:00.000+01:00

Blev så glad när jag såg på morgon-tv idag. De intervjuade Christer Fuglesang om den nära förestående rymdresan.

Man kunde ju tro att jag gladde mig åt att han snart ska få åka, att en svensk slagit sig fram som astronaut, och en massa andra grejer. Och det gjorde jag väl också. Men det viktigaste var:

Christer skilde på CHANS och RISK.

Dvs som i att det alltid finns en risk för att något ska fördröja rymdfärden ytterligare, men att chansen att han ska få åka är väldigt stor.

Det är underbart. Hur många gånger har jag inte gnisslat tänder eller skrattat rått åt de uttalanden och nyhetstexter där man talar om "chansen" för att fler ska dö i en sjukdom eller olycka, och nästan gett upp hoppet om att folk nånsin ska förstå att det faktiskt finns en poäng i att skilja de två orden åt - även om man oftast kan förstå av sammanhanget vilket ord talaren (eller skribenten) egentligen menar.

Så, Christer Fuglesang, hoppas du kan bli en förebild för både rymdresenärer och svensktalande!

Den lille hemfysikern, Del 3

2006-11-02T21:08:00.000+01:00

Om någon undrar, så kan jag nu avslöja att köttfärssås torkar in precis lika bra i en teflonpanna som i vanliga stekpannor, men när man väl börjar få loss den går det betydligt lättare att få den helt ren.

***********
Den lille hemfysikern: en serie i obestämt antal fristående delar. Uppgiften är att testa de där sakerna som får en att tänka "jag borde vetat bättre". Allt för att läsarna ska slippa göra det själva.
Tidigare avsnitt (ej publicerade under egen titel) inkluderar:
-Så spräcker man en kylskåpshylla
-Glas tål inte eldslågor
***********

Serien tillägnas alla fysiklärare: Även fd elever utför experiment!

Mina barn, andras jävla ungar - fast för tänkandet.

2006-11-01T06:59:00.000+01:00

Motsvarigheten för ovanstående på det intellektuella området är väl närmast "mina påståenden bygger på rena fakta, andras bygger enbart på ideologi". Och någonstans längs vägen glömmer man bort att fakta sållas i enlighet med... tja, ens tankar kring vad som egentligen är viktigast att hålla i minnet. Ideologi, om man så vill.

Mest irriterad blir jag nog när de som borde veta bättre talar sig varma för att det skulle finna någon slags värderingsfri forskning. På morgontv säger en representant för Timbro att man bör lägga ner diverse statliga myndigheter eftersom de producerar ideologisk forskning, och istället lägga över deras forskningsuppdrag på universiteten. Som ju är... eh... totalt icke-ideologiska? Förutom det faktum att man måste forska om "rätt" ämne för att få finansiering - vare sig det är staten eller privata företag som går in och finansierar forskningen. Och komma fram till resultat som finansiären tycker är värdefulla för att få fortsätta sitt projekt.
Säkert kan den ideologiska vinklingen vara mer eller mindre stark, men någontans finns ändå en anledning till varför man ser på vissa frågor ur en viss synvinkel. Argumentet "universiteten är oberoende" håller inte ända fram.

Ett liknande fall är när president Bush kallar en domstol för "aktivistdomstol", när den fällt en dom som påverkar homosexuella pars juridiska rättigheter. Bush är starkt konservativ i de frågorna. Ens egen ideologi blir så att säga osynlig, medan alla andra tycks hjärntvättade. Domstolen lär - enligt honom - vara full av folk som påtvingar andra sin ideologi. Kan vi gissa i vilken riktning domstolens beslut gick?

Dags att köpa hem?

2006-10-30T18:54:00.000+01:00

Har lyckats förkyla mig - igen! Eller också är det det gamla halsonda som aldrig riktigt försvann.

Men - tänkte jag - nu är jag ju i Stockholm, där jag redan råkar ha en flaska naturmedel i kylskåpet. En matsked sådant, två gånger om dagen, och det hela borde snabbt vara kirrat. Möjligen med stöd av ordentligt med sömn och rejäl mat.

Sagt och gjort. Tog fram flaskan, skakade den, och tog en matsked. Allt enligt instruktionerna.

Sedan började jag läsa innehållsdeklarationen.

Om man bortser från diverse smakämnen, förtjocknings- och sötningsmedel, så innehåller min medicin timjan, vatten och likörvin. Fast i omvänd ordning, andelsmässigt sett.

Och jag undrar om jag inte skulle få mer för pengarna om jag helt enkelt gick och köpte hem en flaska likörvin och hackade i lite timjan. Om det nu gör någon skillnad. Nej, nästa gång köper jag Kanjang. Då är det i alla fall något i jag inte känner igen, som jag kan inbilla mig verkligen hjälper mot förkylning.

Underbart insnöad!

2006-10-26T20:45:00.000+02:00

För er som, liksom jag, har insett hur underbara berättelserna om Sherlock Holmes är, och som dessutom tycker det är kul att piffa upp datorn lite:

gå in på (eller kanske "i", om det ska vara grammatiskt korrekt!) A Large Tin Box från Camden House.

Skärmsläckare för äldre versioner av Windows samt - jag älskar denna sida! - små ljudsnuttar som man kan ladda ner och använda istället för de rätt tråkiga trudelutter som är inprogrammerade för Windows. Slå på datorn, få ett e-postmeddelande, stänga av datorn och en massa annat - allt kan få sitt eget citat från berättelserna.

Själv har jag nu installerat ett par ljudfiler redan, och får därmed bland annat den stora glädjen att höra hur trevligt det är att ni är tillbaka i London, herr Holmes, varje gång jag loggar in.

Åh - jag älskar att vara insnöad!

Vad är en bal på slottet?

2006-10-23T17:20:00.000+02:00

Det är så roligt att dansa! Dansa och le, och liksom sväva fram genom salen.

Tror jag i alla fall. Det där med själva svävandet har jag liksom aldrig lyckats med, även om jag både dansat och lett.

Dessutom har jag varit på bal, i fin klänning och med välklätt sällskap. Och jag tyckte mig därmed ha breddat min allmänbildning tillräckligt för att inte behöva utsätta mig för det hela igen. Men sedan såg jag den...

... i en butik i Luxemburg: en vinröd balklänning för 199 Euro. För er som inte håller reda på växelkursen kan jag avslöja att det inte ens är 2000 kronor - och att balklänningar under 2000 kronor är fantastiskt billiga. Med andra ord borde man passa på att köpa den direkt, ifall det finns minsta möjlighet att man ska iväg på bal inom de närmsta 10 åren eller så.

Turligt (?) nog hade jag inte fått lön, och kunde därför inte kosta på mig att slänga ut 2000 pix på något jag kanske aldrig får ha på mig. Och förhoppningsvis (!) är den såld ifall jag är där efter löning. För det finns ändå så många andra hål att stoppa de där pengarna i. Och vad är förresten en bal på slottet?

Viss reklam utgör en frestelse, annan... gör det inte.

2006-10-18T20:48:00.000+02:00

Det är väl så att det lite här och där går att hitta roliga firmanamn att förgylla dagen med. Och Luxemburg lämpar sig alldeles utmärkt för sådana iakttagelser. På något vis verkar stadens företagare ha fått en mängd lysande idéer som... kanske inte alltid och inte riktigt ger den sortens uppmärksamhet ett företag vill ha.

Redan i våras föll min blick på en butik i närheten av stationen. Den säljer smink och liknande skönhetsmedel. Namnet? "Beauty Free Shop". Eh... känns som om det var vitsigt tänkt, men att jag inte riktigt vågar lita på att deras krämer inte ger mig konstiga utslag och sönderbränt hår.

Under dagens bussfärd till jobbet såg jag ett annat namn. Denna gång på ett snabbmatsställe: "Happy Sandwich". Jag förstod först inte varför jag blev så verkligen inte sugen på mackor när jag såg den. Var det att smörgåsen skulle vara "happy", med andra ord ha känslor, som jag hade svårt för? Fast å andra sidan: jag har ju ingenting emot att äta kött från djur som betecknas som "glada grisar". Tvärtom.

Hm.

Funderade lite på det, men det var när jag såg stället igen på hemfärden som jag förstod vad som kan ha påverkat mig: loggan.

Själva brödet i smörgåsen var i form av en fralla eller liknande. Helt okej. Jag gillar frallor. Problemet var färgen: den var ljuslila. Och hade ögon. Dessutom hade den ju då vad som skulle likna ett leende, i form av pålägg som stod ut ur brödet. Jag tror det var ost. Men den var grå. Och täckte något rosa som väl antagligen var salami eller nåt. Jag vet inte. Sugen blev jag i alla fall inte.

Fram för hatten!

2006-10-14T22:02:00.000+02:00

För ett tag sedan var det en kille som hälsade på mig genom att lyfta på hatten. Och jag måste bara säga: det ser så stilfullt ut - mer hattar till folket!

X:e kapitlet - i vilket man försöker pigga på sig, och nya sinnesintryck tränger sig på

2006-10-13T00:35:00.000+02:00

Inte helt under isen, men fastfrusen upp till midjan.

Så ungefär skulle man nog kunna beskriva den senaste veckan. En förkylning som lett till täppthet, hosta, lock för öronen, möjligen feber - tja, en rätt vanlig halvgrav förkylning alltså - det är vad jag har upplevt.

Som tur var (får man väl säga just i det här fallet) skulle jag bara jobba en dag den här veckan. "Tur", eftersom det ju blir lite klurigare än vanligt att få ihop någonting bra om man inte hör till hundra procent, och dessutom får små käcka hostattacker då och då.

Var därför något avvaktande, men när arbetsdagen kom kände jag mig trots allt rätt pigg. Laddade ändå med halstabletter och näsdukar, samt inhandlade ett stycke nässprej på mitt kvartersapotek, allt för säkerhets skull. (Hur kommer det sig förresten att det finns så många apotek överallt i Bryssel?)

Nässprejen ja... "Är du gravid?" frågade kvinnan på apoteket när hon sträckte sig efter en flaska, efter att jag avslöjat vilken färg mina näsdukar brukade anta efter avklarad snytning. Och då svaret var nej tog hon fram en förpackning.

Efter att ha använt nässprejen ett par gånger kan följande konstateras:

- mitt luktsinne är visserligen bedövat, men jag kan ändå konstatera att sprejen luktar lite som när pappa målat något i garaget - och det var inte färg som var avsedd för inomhusbruk!

- det kan bli en eftersmak som jag skulle tro är misstänkt lik något slags lösningsmedel (vilket nässprej ju är, i och för sig).

- det står på förpackningen att barn under 12 år helst ska hållas borta från det här medlet, och om man låter barn under 7 års ålder få det i sig så är man en ond människa.

Och med tanke på att apotekerskan noga påpekade att jag får använda den MAX, MAX, MAX fem, säger FEM, dagar så är det nog rejäla grejer. (Och jag som bad om någonting svagt... Undrar just vad det "starka" är i så fall.) Luktar något lacknafta så ska det väl fungera i alla fall.

Stötte för övrigt ihop med en bekant häromdagen. En ung man som alltid verkar oerhört energisk, fantastiskt positiv och extremt intresserad och allmänbildad. Dessutom är han väldigt trevlig. Man piggnar liksom till när man pratar med honom. Undrar om han har någon telefonservice. Skulle gärna beställa väckning till, låt oss säga 6.30. Fem minuters samtal med honom på morgonen och jag skulle vara på benen på nolltid!
Eller är det bara ytterligare ett sorgligt försök att ursäkta varför jag inte kommer upp ur sängen så tidigt som jag borde? "Jo, fröken, jag skulle gå upp i tid, men jag hade ingen pigg människa att prata med."

Man kan engagera sig i det mesta

2006-10-11T20:22:00.000+02:00

Pratade med en kompis i telefon. Och pratade. Och pratade. Även om hennes sambo menar att vi bara tjattrar, så är det faktiskt egentligen så att vi utbyter viktig information. Hävdar vi.

En del av kvällens samtalsämne: Bonde söker fru. Diskussion om vissa av deltagarnas för- och nackdelar.

Helt naturligt att diskutera tv-serier, kanske.

Det skrämmande: varken hon eller jag har sett, eller kan se tv-programmet i fråga.

Slutsats: det vill jag inte ens tänka på.

Jo, jag blev insläppt.

2006-10-07T13:36:00.000+02:00

Det var ljussättningen som först avslöjade var festen ägde rum. En lila strålkastare mot fasade lät oss förstå vilket hus det var. Richard var redan där när vi kom, och under de kommande 15 minuterna var vi ett litet gäng som samlades och sedan gick in tillsammans. Över marmorgolven utanför entrén kom vi fram till dörrvakterna i stiliga kostymer, sedan in i de första mottagningsrummen. Välklädda människor som minglade i vackra lokaler. Och så musik och drinkar. Som en av killarna sa "Det känns som om man är med i en musikvideo." Mycket träffande.

Det som imponerade mest var dock rummen i sig. Concert Noble byggdes 1873, och efter eventuella utsvävningar åt andra stilar till, så återställdes den ursprungliga utformingen på 1980-talet. Tydligen hålls även baler där, vilket måste vara en fantastisk syn.

Det blir också en överraskande upplevelse att komma in i byggnaden. Från utsidan ser den ut som alla andra hus i Bryssel. Grå och.. tja, inte särskilt spännande. Därför blir effekten av de vackra salarna desto större. En syn man sent glömmer - särskilt om man som jag är svag för inredningar från just sent 1800-tal.

Är det bara jag som fnissar i smyg...

2006-10-06T21:55:00.000+02:00

...när jag ser att IKEA:s byxgalge heter Brallis?

Nog för att jag kan säga "brallor" om byxor, men i min värld är en "brallis" faktiskt något helt annat. Har dock bara blivit kallad för det en enda gång: när jag jobbade extra på ICA, och en av de lokala alkisarna/knarkarna var inne och undrade om han måste stryka sina byxor (!) när han tvättat dem.

Jag har ju visserligen fått höra att ordförrådet hos gravt drogberoende ofta fastnar som det var när de blev beroende. Så det kanske bara är dags att inse att vi som associerar ordet brallis med människor av kvinnligt kön är hopplöst ute.

E man en trendy chic, eller hur är det?

2006-10-05T20:56:00.000+02:00

Idag blev, lite otippat, en shoppingdag. H hade lovat visa mig en märkesoutlet som hon kände till - Dod har butiker på flera platser i Bryssel, och där kan man alltså hitta finare kläder till normala priser. Tja, om de är fina eller inte får väl smaken avgöra, men det finns i alla fall en hel del att välja på.

Genom en e-postlista för singelfolk som vill träffa nya kompisar i Bryssel hade jag blivit medbjuden på ett releaseparty. Det hela går av stapeln imorgon, och på inbjudningskortet står att klädseln ska vara "trendy chic". Jag utgår ifrån att de kör på en kombination av engelska och franska och alltså menar "trendy/chic", snarare än att alla ska komma utklädda till hippa brudar.

Efter en snabb inventering av garderoben insåg jag snabbt att lämplig underdel redan fanns tillgänglig, men att alla mina överdelar som inte ser ut som om jag är på väg till jobbet är... i ett något förnoppat tillstånd. Så när H ringde nappade jag genast, och förklarade hur läget var.

Resultatet blev en diskret svart ärmlös överdel med detalj vid kragen. Huruvida den är trendig eller inte - ja det vet jag inte - men jag tycker om den! Som Eddie Izzard sa: "When in doubt, wear black."

Dessutom slank det med en riktigt, riktigt fin klänning i blå (fusk)satin. Nu väntar jag bara på inbjudan till nyårsfest så jag får ha den på mig. När kommer posten?

Solen går upp i kyla

2006-10-05T08:03:00.000+02:00

Hösten är verkligen här. Gårdagskvällen var relativt ljum, en tjock kofta utanpå tröjan, och man kunde vara ute och promenera utan att frysa. Nu på morgonen verkar nattkylan ha satt sig i väggarna och möblerna. Golvet iskallt, med en kyla som tränger igenom både strumpor och filttofflor. Nästa projekt blir att köpa mattor.

The sun hesitates
below a horizon of
slate blue sky —
warmth withheld.
ur Dawn av Judy Anne

Franska-konversations-gruppen var underbar! Man kommer dit och umgås, fast på franska. Kommer när man vill, går när man vill, måste inte säga ett visst antal meningar eller vara bunden av ett visst ämne. Kunskapsnivåerna varierar. Mycket trevligt! Och tänk så mycket franska det faktiskt blir när de som är där verkligen vill bara prata franska - i motsats till lektionerna, där flera går över till engelska så fort de får chansen.

Regnet det bara öser ner....

2006-10-04T14:07:00.000+02:00

... men jag är så torr om både skor och strumpor - jag, sitter faktiskt iinne, och jag går inte ut i regnet och traskar!

Ursäkta det som kan tolkas som en hänvisning till frihetsberövande straff - men det var det jag kom på som faktiskt skulle gå att sjunga till rätt melodi. Andra förslag på textslingor får gärna lämnas i kommentarerna!

Den brysselska regnperioden tycks ha börjat, och då och då står det som spön mot min terrass. Det som skiljer regnet här från det i Stockholm är kanske just detta - att det är sällan några längre stunder av regn. I gengäld kommer de desto oftare.

Så jag är rätt nöjd med att vara inomhus idag. Eventuellt blir det en tur till en franska konversations-grupp ikväll. Fram tills dess: uppsatsarbete. Har fått några allmänna utskick om utlysning av doktorandplatser i etnologi, och det blåser lite liv i elden igen - även om lågan flämtar ibland.

Mr. Holmes

2006-10-03T21:09:00.000+02:00

Dagens bästa:

"Well, the thought of having your throat torn out by some monster is not likely to make ou very gay, Dr. Watson."

ur filmen The Scarlet Claw från 1942 - där Holmes på slutet får citera Churchull, och prisa Kanada som länken mellan USA och "moderlandet" Storbritannien.

Det är underbart...

Välkommen höst!

2006-10-01T09:26:00.000+02:00

Hösten regerar! (Eller hur är det man säger på ungdomsspråk?)

Fram med stearinljus och varm choklad, långa kjolar, tjocka strumpbyxor och den röda kappan jag tycker så mycket om.

Nackdel: det blir kallt att sitta på balkongen med ett glas rödvin i skymningen. Fast i stället kan man ta med sig en bok, smita in på ett mysigt kafé, och låtsas vara djup och intellektuell medan man funderar på om man kanske ska ta en chokladbakelse till kaffet.

Mer tysk poesi!

2006-09-30T23:41:00.000+02:00

För flera månader sedan skrev jag ned en dikt av Hilde Domin på bloggen. Ikväll, när jag inte tycks kunna somna, ska Domin återigen få komma till tals. Återigen blir det en dikt som speglar det sorgsna, det som inte lyckades bli eller förbli. Hon skriver om annat också, även om lyckan som finns, men idag får det förbli bitterljuvt:

Tauben im Regen

Meine Füsse die viel gegangen sind,
meine Füsse zwei Tauben
die jede Nacht
das Nest deiner Hände suchten,
meine Kinderfüsse.

Die du weggewiesen hast,
sie sitzen im Regen
vor deiner Tür,
aneinander geschmiegt,
zwei Tauben im Regen,

meine Kinderfüsse.

"Mera klick!"

2006-09-30T15:25:00.000+02:00

Min äldste systerson är en riktig linslus! Hela familjen var här på besök idag, och som vanligt passade den stolta och bedårade mostern på att plocka fram kameran. Särskilt när Elias (systersonen) samtalade med mosters träelefant - han gillar nämligen djur väldigt mycket.

Efter att ha tagit några foton, och låtit Elias se dem och titta på kameran, pratat om hur den säger "klick", la jag undan fotoapparaten och gick ut i köket för att diska. Elias efter. Tittar på mig och säger: "Mera klick!"

Som sagt, en riktig linslus.

Hur gör man?

2006-09-27T23:52:00.000+02:00

Försökte lägga ett foto under profilen, men det är större än 50kB. Hur gör man för att "krympa" ett foto - någon som vet?

Det där med compact living

2006-09-27T09:16:00.000+02:00

Flytten över, alla flyttkartonger borta, tavlor och vägglampetter på väggarna. Tycker det har gått väldigt bra. Och med tanke på att jag gick från 68 till 26 kvadrat tycker jag ändå att jag lyckats skära ned rätt bra på mina grejer, dock utan att gå till överdrift.

Det är i alla fall vad jag intalar mig. En kompis kom och inspekterade igår. "Fint", sa han. "Du har hunnit med väldigt mycket på väldigt kort tid!" Så långt strök han mitt ego medhårs, och jag nickade glatt men återhållsamt, så där icke skrytsamt, fast jag själv tyckte att jag (och mamma!) varit fantastiskt duktig(a) och förtjänar tjänstemedalj för snabbt iordningsställande av lägenhet. (Vill man ha mer beröm av någon så kan man ju inte avbryta dem med att rosa sig själv. Det lämnar liksom inte så mycket talartid över till dem!)

Så långt allt väl alltså. Jag var nöjd och belåten, och tyckte att en del av tjänstemedaljen utdelats med hjälp att komplimangen.

Sedan kom det.

"Du har väldigt mycket grejer för en så liten lägenhet."

Och senare ändå: "Du kanske får lov att rensa - man måste vara hård. Annars blir man konservativ och vill spara allt."

Vid det laget hade jag bestämt mig för att han ju inte visste vad han pratade om, att han är allmänt ohyfsad och irriterande, och inte vet att uppskatta en vackert möblerad lägenhet med tillhörande skatter.

Eller. Tja, jag vet att han har rätt. Och någonstans i bakhuvudet har jag haft en tanke på att plocka in allt nu, och sedan ta ett område i taget att rensa. Böckerna vid ett tillfälle, gardinerna vid ett annat, vaserna vid ett tredje. Det känns liksom mer överkomligt då. Trots allt gjorde jag mig av med en del möbler, drygt 15 matkassar, samt ett antal kartonger med grejer och kläder innan jag flyttade. Så för att vara en riktig hamstrare så har jag ändå gjort stordåd.

Fälttågsplan: lura mig själv att inte märka att jag gör mig av med saker. Såg Saras inlägg om ickekommunikation mellan kropp-psyke-medvetande.
Det tror jag att jag behöver. Fast med ett bortkopplat psyke istället. Som inte revolterar när mitt medvetande föreslår att jag ska göra mig av med "Die Spur der Altkanarier", som jag fick av en vänlig själ eftersom den var på tyska, och som jag aldrig tog mig förbi sidan 15 i.

FÄRDIG!

2006-09-26T15:13:00.000+02:00

Flytten är klar! Flyttfirman hämtade de tömda kartongerna idag, och jag sysslar mest med "finliret" - sätter upp tavlor och sorterar böcker. Och tror jag kommer trivas här.

Tillbaka till Hässelby

2006-09-21T21:54:00.000+02:00

Det första man märker när man kliver av planet är luften. Regnmättad, ljum. Sensommarluft.

Vad mera är - den är ren. Jag tänker sällan på att luften i Bryssel är smutsig. Inte förrän jag måste tvätta fönster, rengöra ytterdörrar - eller anländer med flyg till Stockholm. Då känns det. Kontrast ger kunskap, i det här fallet.

Hem till lägenheten, som för länge sedan slutade kännas som ett hem bland alla flyttkartongerna. Hade hoppats finna fler kartonger utanför dörren, eftersom flyttfirman lovat tilläggsleverans idag. Tyvärr lyckades de uppenbarligen inte. Morgondagen får inledas med telefonsamtal, och så får vi hoppas att de kan ordna leverans under fredagen. Ser inte fram emot att stå och packa mitt i flytten på lördag, med en som flyttar in samtidigt som jag flyttar ut.

Ska bli skönt när allt är klart.

Man kan bli rädd för mindre.

2006-09-19T09:30:00.000+02:00

Delstatsvalen i Berlin och Mecklenburg-Vorpommern är avklarade. Vad gäller Berlin finns det väl (tack och lov!) inget anmärkningsvärt att kommentera. I Mecklenburg-Vorpommern har dock NPD - ett högerextremt, för att inte säga nynazistiskt, parti - blivit framröstade till att få en del av makten.

Det är skrämmande.

I Tyskland pågår nu debatten om vad detta beror på, hur det ska hanteras, vad man kan göra. De har fått folks röster, är alltså demokratiskt valda och måste få vara med och styra. Men hur kan man få folk att inte rösta på dem nästa gång?

Som en kommentator sa: det som är riktigt illa är att de på detta sätt blir ett inte bara legitimt utan även normaliserat val.

Här är... fotgängaren som mitt i gatan går!

2006-09-17T11:23:00.000+02:00

Det är bilfri dag i Bryssel idag. Bussar och taxibilar kör som vanligt, men vanliga personbilar göre sig icke besvär. Effekten är förvånansvärt märkbar.

Först och främst är det tystnaden. Vid halv elva på förmiddagen tog jag en promenad, men det kändes som om klockan var runt 6 på morgonen. Inga bilar, inget oväsen.

Cyklisterna är den andra avslöjande detaljen. Visst, det finns folk som cyklar andra dagar också, och cykling är lite av ett söndagsnöje här, men plötsligt finns de överallt - ensamma cyklister, hela familjer, klungor av sportcyklister och tandempar.

Och så är det fotgängarna. Som idag går lite som de vill. Man går mitt i gatan om man så önskar, eller i alla fall på bilvägen, även om man håller sig åt sidan. Det känns lite som S. berättelser om de få dagar de inte behöver vara uppklädda på jobbet, då det blir extra viktigt för alla att komma i jeans. Man får passa på, liksom. Och jag måste säga att en äldre herre i reflexväst, som traskade precis mitt i gatan såg ut att njuta oerhört av detta - att INTE behöva kliva åt sidan för bilister!

Parkliv

2006-09-14T17:24:00.000+02:00

Nu tar jag snart helg! Jag vet att det bara är torsdag, men imorgon är jag ledig (efter att tacksamt ha tagit mig an en massa jobbdagar de senaste två veckorna). Det är flyttdags i Bryssel. Och eftersom jag inte har tagit hit så mycket saker så borde det gå relativt smidigt.

För övrigt har vi haft sensommarväder hela veckan. Det är bara de senaste dagarna det varit lite kvavt, annars har det varit underbar höstluft på morgnarna, och varmt under dagen när solen ligger på. Det har bara varit att njuta av livet...

På morgnarna tar jag vägen genom parken till jobbet. Vid tennisbanorna blommar luktärterna (?) för fullt, trädens löv är gigantiska, mörkt gröna. Växtligheten utgör fond till det "grekiska templet" som står i parkens västra del. Hundägarna är ute, morgonjoggarna är ute, och många - liksom jag - passerar genom parken på väg till arbetet.

På eftermiddagarna är parken fylld av fotbollsspelande ungdomar. Barn som leker och hundar som springer fritt. Älskande par vilar sig i trädens skugga, och här och där dyker en motionär upp igen.

Kvällstid bör parken undvikas. Ändå är det lockande att strosa där, när lyktorna sprider ljus, och för ett ögonblick kan få en att glömma det moderna i Bryssel.

Jag undrar vad jag kommer att minnas av staden när jag flyttat härifrån. Blir det skuggorna i parken, träden eller gatorna? Rivningshusen eller sekelskiftesundren - vilka ju kunnat vara i varandras skor, så att säga, en ständig motsägelse mellan bevarande och förfall? Eller är det de små kattspåren som förevigats i cementen vid personalingången till militärmuseet?

Jag antar att det återstår att se.

Nedräkning pågår

2006-09-09T23:29:00.000+02:00

Det har varit städdag idag. Det började redan häromdagen med att vi tog ned gardinerna.

Det är i sådana lägen man inser precis hur bra det är att känna olika sorters människor. Med "olika sorters" ska här förstås: långa. En av kompisarna kom över, åt lite middag, och klättrade sedan tappert upp på trappstegen för att haka ner gardinerna i alla fönster. Det är inte så att vi andra är höjdrädda. Det är så att vi faktiskt inte når.

Städningen var välbehövlig, och naturligtvis nödvändig inför flytten. Exakt hur välbehövlig hade jag dock inte förstått förrän vi började. Om vi säger så här: man blev svart om fingrarna av att hantera de tunna grå gardiner som efter tvätt visade sig faktiskt vara vita. Och när jag skulle tvätta av insidan av ytterdörren, som uppenbarligen blivit mycket utsatt för den blandning av damm och avgaser som vårt hem och Bryssels luft kan bjuda på, så fick jag ta till en rejäl tuss svinto. Det skurvatten jag hade till hands lämnade nämligen mest små ljusa ränder i gråzonerna.

Nåja, det positiva är ju att det i alla fall gör skillnad när man städar. En oerhört tacksam uppgift.

Wow... Jag är typ... vuxen. Ba.

2006-09-04T17:47:00.000+02:00

Om ni inte visste det så är jag faktiskt vuxen nu. Jag talar bara om det, för ibland är jag inte helt säker själv. Någonstans, för inte så länge sedan, så läste jag ett citat om att så som man var vid 12-13, sådan är man liksom. Jämt. Hm, tror vid närmare eftertanke att det var ett citat ur en film, avdelning fiktion, så ingen vetenskap alls. Men det känns ofta som att det stämmer rätt bra på mig. Förutom att jag hade mer tålamod när jag var tolv än jag har nu. (Även om jag ofta gör mitt bästa för att dölja det.)

Men idag, på väg hem från jobbet, kände jag mig faktiskt riktigt vuxen. Jag vet inte riktigt vad det berodde på. Kanske var det det att jag inte sysslat med mina studier på ett tag (jag ignorerar totalt det dåliga samvetet) i kombination med att jag har huset för mig själv ikväll - och snart får egen lägenhet i Bryssel. (Lägenheten är visserligen helt möblerad, vilket tar bort lite av vuxenfaktorn, men jag ska bo ensam, hör ni det - ensam! Jag kan springa omkring i underkläder när som helst på dygnet! Bjuda hem gäster när som helst! Gå in i badrummet när jag känner för det! Ahhh... an apartment of one's own, för att parafrasera Woolf.)
Allt var liksom så ansvarstagande. Så seriöst. Så vuxet helt enkelt.

Sedan kom jag hem och såg paketet på bordet. En Sherlock Holmes-film (Case of the Silk Stocking) och en CD med inlästa Holmes-berättelser. Tjohooo!
Om man gör en liten lyckodans med sådana skivor, får man fortfarande räkna sig som vuxen då? Om man lägger till ett litet "excentrisk"?

Fast det är klart... med tanke på att det, när jag på lunchen oväntat stötte ihop med ett par vänner tillika tolkkollegor i korridoren, slutade med att vi hittade en fönstersmyg där vi kunde dricka kaffe och fnissa ihop, så kanske vi får gå tillbaka till 12-åring igen. En excentrisk sådan.

Kontinentala droppar, eller: "vad gör man med en söndag(morgon)" (tack Anders Glennmark, om någon minns den låten)

2006-08-30T21:37:00.000+02:00

Bryssel välkomnade mig med regn när jag anlände. Kyligt var det också. Men även regn har sina fördelar. Regniga söndagar blir nämligen - anser jag - sådana bra museibesökardagar.

Om man dessutom har den enorma fördelen som vi har just nu, att bo bara runt hörnet från ett museum, så gör ju inte det saken sämre. Sagt och gjort unnade jag mig först en sovmorgon, sedan en lång frukost med nygräddat bröd, innan jag lunkade iväg till Cinquantenaire. Där finns bland annat Bryssels museum för konst och historia. Lite rörigt, tyckte guideboken, och jag är nog böjd att hålla med. Men trevligt ändå.

Tips till latinister och andra hugade: de har en relativt stor avdelning för romarriket, komplett med golvmosaik och liknande trevliga attiraljer.
För er som är intresserade av diverse fordon finns det också en utställning, som bland annat omfattar cyklar. Även sådana från förra sekelskiftet. Den ensamme cyklisten skulle inte behövt leta länge för att hitta ett fortskaffningsmedel i det rummet.(Ledtråd: det sista tipset är snävt inriktat, och anspelar på min holmesianska ådra.)

Det bästa var nog ändå byggnaden. Luftiga rum, stora ljusinsläpp, en byggnad från förra sekelskiftet... den var det bara att njuta av. Vissa tillbyggnader går förstås mer i 60-talsstuk, förvisso praktiska men inte särskilt livfulla. De ger en känslan av att ha kommit in i en högstadieskola. Men de kan man ju snabbt lämna, för att få andas och ta in skönhet igen.

Dagens överraskning blev det militärhistoriska museet. Gratis inträde. "Jaha" tänkte jag, som man tänker ibland. "Då förstår jag ju vad det är. Ett litet rum eller två, med lite grejer i. Tar nog inte så lång tid att titta på. Lika bra att passa på." Så trots att jag började bli sugen på fika tågade jag mot ingången.

Hangarer. Salar. Jäklar i min lilla låda.

Jag vet inte hur de lyckas hålla det i stånd med gratis inträde och en, säger en, lite låda för frivilliga bidrag, men de gör det väldigt bra. Jag hade knappt tagit mig igenom det första rummet, proppfullt med montrar med svärd och uniformer, som jag trodde bekräftade det jag antagit, innan jag insåg att det här var betydligt större än så.

Förutom diverse uniformer etc kan man beundra jag vet inte hur många flygplan - jag skojar inte, de har riktiga plan där - en gigantisk utställning om tiden före och under andra världskriget, som tyvärr inte var färdigställd ännu - diverse pansarvagnar samt en båt eller två. Helt otroligt. Och i utställningen som rör första världskriget finns alla - tror jag i alla fall, jag tappade räkningen - de stridande nationernas uniformer med.

Museet är definitivt värt ett besök, om inte annat så för att förundras över hur stort det faktiskt är, och hur stora utställningarna är. OCH för att man genom det militärhistoriska museet kan komma ut på utsiktsplatsen ovanpå triumfbågen och se ut över Bryssel. Helt gratis.

Vardagsdramatik?

2006-08-25T22:24:00.001+02:00

Efter många om och ungefär tusen men kom idag en välkänd välgörenhetsorganisation och hämtade diverse möbler, kläder och husgeråd hos mig. Eftersom hämtningen föregåtts av trassel höll jag på att bli riktigt less när det såg ut att inte lösa sig imorse heller. Arg som ett bi på insidan, lugn och samlad (tror jag) på utsidan. Missade pga strulet dessutom fika med en god vän som jag inte träffat på länge, och blev riktigt gråtfärdig när jag insåg detta. Förstod senare att den möjligen något överdrivna reaktionen förmodligen berodde på att jag inte ätit frukost. Blodsockernivå noll. Toleranströskel -25.

Det är viktigt med mat.

Där gick den karriären i stöpet

2006-08-23T11:13:00.000+02:00

Kastade bort kartongen som min Magic 8-ball en gång legat i. Där står mycket tydligt och klart "Magic 8 Ball to be used for entertainment purposes only."

Där sprack min plan om att spå folk mot pengar med mitt lilla klot...

Flugornas rike

2006-08-22T19:00:00.000+02:00

Enligt legenden finns det någonstans en elefantkyrkogård. De väldiga djuren samlar där sina döda, vandrar själva dit när slutet närmar sig för att vara med de sina - och där kan den hugade, samvetslöse pengajägaren söka elfenben att berika sig med.

Det svåra sägs ska vara att finna elefantkyrkogården. Den är en hemlig plats, långt bort från människors boningar, en plats av stillhet och ro.

Jag tror väl knappast jag någonsin kommer att sätta min fot på en elefantkyrkogård, men om någon tillfälligtvis undrar var deras bröder och systrar storlek mindre får sin sista vila så kan jag numera informera om det. Jag har funnit en flugkyrkogård.

Platsen är belägen där ljuset flödar, med en utsikt som tidigare bjöd på stadens kyrkotorn - innan nybyggda hyreshus kom ivägen. Jag gav mig in där, rensade platsen på kvarlämningar, och lämnade den - återigen beseglad, så att friden inte ska störas.

Och nu när vindsförrådet alltså är röjt och urstädat, så återstår bara att bära ut de returpapperskassar som stått bland alla fluglämningar.

Särskiljandets politik

2006-08-21T21:12:00.000+02:00

Ni som läst latin (alternativt: ni vars hjärnor inte har sållat bort detta uns av allmänbildning): vad är det latinska uttrycket för "söndra och härska"? Har helt glömt bort det, och det är nästan så man får skämmas. Men bara nästan. Bättre är att ta reda på vad det nu var det hette.

Det var dagens aktiviteter som ledde mig in på just söndra-spåret. Jag har nämligen varit till det som i Stockholmstrakten kallas för ÅVC - Återvinningscentralen. Tyvärr finns det bara ett fåtal sådana i Stockholm, men jag har turen att bo i närheten av ett: Lövsta.

Med flytten i (förhoppningsvis) nära antågande har jag rensat ur mina gömmor. Mycket ska gå till Läkarmissionen, annat fick följa med på en tur till Lövsta ÅVC. Och stanna där.

Det hela fick mig att fundera på vad som ligger bakom soppolitiken i olika städer och kommuner. Västerås lär ska ha ett väl utbyggt system för återvinning och återanvändning, med fler Återbruk (som i Stockholm alltså kallas ÅVC) per person än här, obligatorisk sopsortering i hyreshus osv.

Det som fascinerar mig är dock inte återbrukstätheten i en ort. Snarare vad det är som samlas in och återvinns. Det exempel som kanske är mest uppenbart är mjukplast. Det tog mig ett par promenader till två olika insamlingsställen för hushållen innan jag faktiskt läste lappen där det stod att mjukplast går i hushållssoporna här i Stockholm. Jag var liksom så inkörd på att det skulle sorteras. Säkert finns det många andra skillnader i sortering mellan andra kommuner och städer också, och det får en att fundera.

Hur fungerar återvinningssystemet egentligen?

(Hmmm... Kanske något att skriva till Hjärnkontoret eller liknande och fråga om.)

Hösten nalkas

2006-08-18T21:55:00.000+02:00

Klockan närmar sig 10 på kvällen, och ute är det mörkt. Riktigt mörkt. Efter att ha varit bortskämd med kvällssol så länge känns det redan nu svårt att hantera bristen på ljus. Och då befinner vi oss bara i slutet av augusti.

Unnade mig annars en nästan helledig dag i dag. Var uppe sent igår natt, sov länge och väl, låg kvar i sängen och myste tills nästan halva dagen gått, och tog pliktskyldigast anteckningar från endast en bok. Imorgon blir jag också ledig till största delen, då jag ska bege mig till Nyköping och besöka en marknad där. Det är gymnasieårens bästa vän som fått nys om den och blir mitt sällskap dit.

Har ni förresten funderat på det där med vänskap? Hur olika de kan se ut. För vissa berättar man allt och lite till - inklusive det där man skäms för, och lovat sig själv att aldrig yppa för en levande själ.

Andra betraktar man också som nära vänner, men man censurerar mer. Väljer ut de bitar av sitt liv man berättar om. Sållar bland episoder i minnet, och tar bort det de skulle anse opassande. Trots detta tycker man ofta att de känner en mycket väl, och man litar på dem.

Och så har vi naturligtvis de som är mer bekanta än vänner, de där som vet lite ditten och datten om en, men som man aldrig blottar sitt hjärta för, om inte av misstag, eller för att man vet att man skulle överleva en total sågning från den bekantes sida, eller vidarespridning av ens utsagor till andra.

Och ibland, bara ibland, tassar jag mig i tankarna nära en fundering över hur andra ser på mig. Vilken slags vän är jag egentligen för dem? Och allra oftast - egentligen alltid - kommer jag fram till att jag inte vill veta. En del saker bör helst förbli osagda.

Ny favoritfrisör

2006-08-09T09:52:00.000+02:00

Vissa människor vet att det är dags för dem att klippa håret när luggen börjar hänga ner i ögonen. Andra vet att det är dags när det kittlar mer i nacken, eller inte får plats i hårspännet.

För min del - i alla fall numera, tidigare hade jag också de tecknen till hands - handlar det mer om frågan "gör håret som jag vill, eller som det själv vill".

Det är sällan jag använder andra produkter än schampo och balsam i håret. Gel, mousse, vax... allt det där tycker jag oftast är onödigt - jag vill hellre ha en frisyr som är klippt snyggt, så jag slipper allt det där.

Nackdelen blir att när håret börjar växa ut så får det mer och mer en egen vilja. Åtminstone om man, som i mitt fall, har självfall. Huruvida jag ser ut som en frisk och åtråvärd pingla med rikt och glansigt hårsvall, eller en golvmopp som borde kastats för ett halvår sedan men någon av någon outgrundlig anledning fortfarande använder - allt beror på hårets humör.

Den senaste veckan har jag känt mig mer och mer som golvmopp, så igår passade jag på att få en drop-in-klippning när jag ändå var ute. Tittade in på Salong Mäster Samuel på (föga förvånande) Mäster Samuelsgatan, nära Centralen.

Och plötsligt fann jag mig och mitt hår vara i händerna på Tanja, som inte bara förstod vad jag menade när jag förklarade att jag ville kunna dra fram håret i ansiktet, inte etapper utan som en rak linje från där till där (många andra frisörer tycks vid det laget ha slutat lyssna, och placerat mig i kategorin "virrpanna"), utan också kunde komma med roliga förbättringsförslag, där grundtanken behölls, men det blev lite piffigare.

Återstår att se hur det hela ser ut efter ett par dagar med mig, och (förmodligen) brist på vax. Har det hemma, men jag vill testa utan också. Det är ungefär den spänningsnivå i tillvaron jag vill ha just nu. "Hmmm... om man skulle vara lite vågad idag. Kanske... skulle testa att inte ha VAX i håret!" Scary, scary...

Hemstad!

2006-08-07T22:02:00.000+02:00

Gladde mig mycket när DN:s nyhetsbrev innehöll lockande smaker från Västerås... för dem av er som vill testa gurkinläggningar själva: kolla här.

Pappas flicka?

2006-08-06T18:22:00.000+02:00

Måste bara få säga: föräldrar regerar! Eller säger ungdomarna nåt annat nu för tiden? Poängen är i alla fall att de är väldans bra att ha.

Vid vissa tillfällen kan de vara irritationsframkallande, men vem - om inte mina föräldrar - skulle jag ringa när jag har frågor om byråkrati eller hushållsgrejer (mammas områden), praktisk förvaring och det bästa sättet att reparera väggskador (sånt som pappa grejar)?

Dessutom har jag sån tur att jag har en syster med make som båda är rätt haj på det mesta. (För dem av er som möjligen inte förstår uttrycket "haj", så betyder det att man kan något/är bra på något.)

Så just nu vill jag bara säga: Viva la familia!

PS. Massor med pussar till mina systersöner: Elias, som gillar att röja på dansgolvet (läs dansa till våra egna framsjungna rytmer i vardagsrummet) med moster - jag passar på nu, innan du tycker att det är pinsamt! Hampus, som har ett så underbart leende att jag skulle kunna titta på det i timmar. Ni är solskenet i mitt liv, som de sjunger i låten.

Nu ser jag alla grejerna på en och samma gång

2006-08-05T18:00:00.000+02:00

(Det där skulle alltså varit till melodin: "Här kommer alla känslorna...", eller vad den nu heter.)

Har bott lite över ett år i den här lägenheten, och flytten närmar sig. Bott och bott, förresten. "Haft kontrakt på" är väl lite mer med sanningen överensstämmande.

Jag hade massvis med grejer när jag flyttade in, tack vare ihärdigt samlande, en förkärlek för loppmarknader, samt kvarlåtenskap i form av köksredskap efterlämnade av släktingar i rakt uppstigande led. Mycket praktiskt när man ska sätta bo. Och mycket att flytta på.

Eftersom jag flyttade in i en 3a var det heller inga problem att få plats med grejerna. Nu hägrar en (liten) etta vid horisonten, och ett och annat måste bort. Ett par sängar, en soffa, ett skrivbord och en garderob, bland annat. Garderoben och den lilla sängen kan jag tack och lov lämna kvar till mina efterboende. Den stora sängen och skrivbordet försöker jag övertyga en vän att han absolut behöver. (Återstår att se om han går på det.) Sedan lär väl Blocket och Myrorna dyka upp i handlingen.

Jag har notoriskt svårt för att göra mig av med saker och ting, och beslutsångesten just nu gäller en te-servis från - gissningsvis - 60-talet. Komplett med kanna, sockerskål och gräddsnipa, Höganäs, grå med bred brun rand och en aning grönt. Den är inte vacker, kanske inte särskilt aptitretande, men på något sätt... rolig.

Hur ofta dricker jag överhuvudtaget te, och hur ofta sker det ur just de kopparna? Inte ofta. Och jag kommer inte att ha särskilt mycket plats i den nya lyan. Ändå är det som om servisen är mentalt Karlssons-klisterfäst vid mina hyllor. Vill inte lägga den till Myrorna, vill inte lägga den till Myrorna, vill inte....

Vi får se. Förnuft eller känsla.

Kanske, kanske...

2006-07-29T11:30:00.000+02:00

Vi ansöker nu hos våra respektive hyresvärdar. Triangelbyte på g. Och jag kan få en liten etta på Gärdet.

Fortsätt hålla tummarna!

(Charmigt?) förvirrad

2006-07-25T11:42:00.000+02:00

Igår skulle bli en effektiv dag. Jag hade min lista med ärenden att uträtta, och hade tänkt ut den smidigaste rutten för att få allting gjort med minsta möjliga ansträngning.

Spurtade ner mot Schuman (spurtade är nog rätta ordet, eftersom allting går långsammare i värmen, och man får betänka att allting är relativt) för att kolla lite papper inne på Rådet. Efter att nästan ha stått på näsan i trappan utanför - under överinseende av vakterna, naturligtvis: ingenting går upp emot offentlig förödmjukelse - sa killen vid säkerhetskontrollen "ca va?" Så pass mycket franska kan jag i alla fall att jag normalt sett kan svara på sådant, och vara artig tillbaka. Men i detta läge var det så pass oväntat att det tog ett antal sekunder (av förvirrad tystnad från min sida, vanlig artig tystnad från hans) innan jag fick ur mig "bien, et vous?" Missade till och med att slänga in ett litet merci i det hela. Fick en trevlig utläggning om att det var bra, att det visserligen var svalare, men att det var väl egentligen rätt skönt att det var det.

Jag har ingen aning om ifall killen flirtade med mig, eller om han bara var allmänt trevlig. För ärligt talat var jag alldeles för borta för att vara riktigt uppmärksam. Kunde bara nicka och le åt hans svar innan jag snubblade mig igenom metalldetektorn och kom in i byggnaden.

Och sedan fortsatte dagen i samma stil.

Nåja. Alla behöver ju inte vara lika smidiga som balettdansöser.

Sherlock Holmes i Belgien

2006-07-21T10:49:00.000+02:00

Gårdagseftermiddagen tillbringades i Leuven, i den flamländska delen av Belgien (Louvain på franska - om man nu vill vara så fräck att man använder det språket). Det blev en lång fika och promenad genom staden - och en massa prat om Sherlock Holmes!

Kanske är det någon som minns att jag för en tid sedan fick ett brev med sigill. Det var Ivo Dekoning, bibliotekarie, holmesian och författare, som tog sig tid att träffa mig. Han berättade om kopplingar mellan Sherlock Holmes, Doyle och Belgien, samt om sitt eget arbete. (Själv hade jag till exempel missat att Holmes och Watson tillbringade två dagar i Bryssel på väg till Reichenbachfallen i Schweiz.)

Det blev en väldigt trevlig eftermiddag i vackert väder. Leuven är en trevlig stad, med många vackra platser. Jag kan särskilt rekommendera Groot Begijnhof, en slags stad i staden, som ger en känsla av att man befinner sig i en helt annan värld.

Jag har tyvärr aldrig besökt Oxford, men jag skulle kunna tänka mig att det finns sådana byggnader där också. (Det hoppas jag i alla fall - för Oxford-bornas skull.)

Och på något sätt, av någon anledning, fick det mig att tänka på Midsomer Murders, och den känsla serien ger. Man vill bo där, oavsett hur många lik de hittat. Och även om Ivo placerat ett antal lik i Leuven i sina böcker kanske de ännu inte är lika många till antalet som de som Caroline Graham lagt ut i Midsomer Murders.

Väderberoende raggrepliker

2006-07-20T08:03:00.000+02:00

Igår hade de lovat oss ca 38 gradig värme (eller hetta, om ni föredrar det uttrycket). Jag vet inte om vi kom upp i det, men varmt var det i alla fall. Och värmen kan leda till olika saker. Bland annat nya raggrepliker.

På väg hem häromkvällen hörde jag en tjej och en kille prata. Vad han sa till henne?:
"Du har en jättestor svettdroppe mitt i pannan. Låt mig kyssa bort den."

Återstår frågan: var det verkligen romantiskt. Var det över huvud taget en effektiv raggreplik? Eller var det bara... innovativt?

Om man nu missar ett tåg...

2006-07-17T10:11:00.000+02:00

..så får man väl ta nästa.

Snart bär det av till Stockholm igen, och jag har nya lägenheter att titta på. Tack och lov. Från den brysselska fronten kunde jag bara sitta och se hur fler och fler av de alternativ jag hade försvann från listan. Men nu har det hunnit tillkomma nya, och kanske kan mitt framtida Sverige-hem finnas bland dem.

Här i Bryssel har nu vi alla i Sverige-huset (som vårt hem tydligen kallats i folkmun, pga det stora antalet svenskar som passerat revy här) hittat ny bostad. S påbörjar sin flytt redan i augusti. I mitten av september flyttar jag, och H lämnar huset den sista september. Och med det går svenskhuet i graven.

Faktiskt mest Kansas - femte Genèveresan

2006-07-15T13:32:00.000+02:00

Lite så här i efterhand kommer ändå lite minnesbilder från Genève.

Andländer till Genève tisdag förmiddag. Slutprovsvecka och värmebölja. Dagen inleds med en tupplur i lägenheten vid Plainpalais.

Biblioteket är luftkonditionerat, och plötsligt har man ingenting emot att bara sitta i ett bibliotek. Det är modernt och ljust. Inte en plats att annars dröja på - förutom för studiernas skull - men man kan andas därinne. Utan att svetten börjar rinna. Testpresentationer hålls i grupprummet, och förslag till förbättringar ges. Presentationen för lärarkursen arbetas om ett par gånger innan jag - efter ett infall strax innan jag somnar en kväll - ändrar vinklingen helt och hållet. O tycker det blev en stor förbättring, S saknar det gamla upplägget. Jag känner mig i alla fall säkrare, och det nya får råda.

Presentationerna... vi pratar i ca 20 minuter, och sedan har juryn bestående av två lärare 40 minuter på sig att ställa frågor och be en förklara. Ingen av oss har gjort detta förut: vad är det som gäller? Frågar de bara på det jag pratar om, eller på annat från kursen också? Hur fritt får man förhålla sig till ämnet? Ska jag bara presentera det vi diskuterat, eller ska jag fördjupa mig? Måste man ha finkläder på sig?

Ser första halvan av Tyskland-Italienmatchen på restaurang. Återvänder hem, till en tv jag inte får igång. M håller mig uppdaterad via sms, och jag hör ropen och biltutorna när matchen är avgjord.

Onsdag eftermiddag kommer de första regndropparna. Vi håller andan och hoppas. På kvällen bryter det ut. Åskväder och hällregn. Det är underbart. Jag får sova i Se.s rum, eftersom han är på praktik på Madagaska i två månader. Fransk balkong, och mörka träramar kring rutorna. Regnet faller tungt mot glaset. Upp och stänga - måste något räddas från några vattenpölar? Sedan njuta av ljudet. Av känslan av hur luften rensas. Det gör ingenting att jag inte kan sova.

Regnet fortsätter under torsdagen. En presentation avklarad onsdag kväll. Torsdag förmiddag den andra. Flickorna pustar ut efteråt, lättade. Det var deras sista. Jag har en kvar. Alla goda ting är tre?

Middag med en av professorerna på kvällen. Vietnamesiskt vid Plainpalais, och det är mycket gott. Kanske sista gången vi träffar honom.

Fredagen är soligare, men regnet anas bitvis. När presentationen väl är avklarad tar jag ledigt. O och S håller sig kvar på biblioteket ett tag. Själv smiter jag iväg - ner till sjön. Tittar in i en musikaffär på vägen. Sedan bussen till Röda kors-muséet, och en tillfällig fotoutställning om The Maze, ett nordirländskt terroristfängelse, numera nedlagt. Promenad förbi FN-området. Strosar genom Arianas trädgård, förbi dess japanska buddhistiska klocka, där klottrarna inte kunnat låta bli att göra sig sedda.

Botaniska trädgården är annorlunda än jag trott. Och jag undrar vad jag förväntat mig. Förutom stora gräsmattor, en planta på varje ledig plätt. Tydlig skylt som visar vad det är. Märker att jag får svårt att bara njuta bland alla dessa skyltar. Med all denna information, alla dessa fakta, alla dessa orsaker till att dessa växter samlats på en viss kvadratmeter - de kommer från samma plats, växer i samma klimat - kan jag inte bara ta in ljud och dofter. Nyttoväxterna presenteras mycket pedagogiskt med exempel på vad som kan tillverkas av dem.

På andra sidan trädgården, vid fåglarna och rådjuren, finns en karusell. Figurerna är baserade på fabeldjur. En resa in i fantasins värld. Här får barnen leka fritt. Alldeles bredvid finns kafét. Jag går vidare - har ju avtalat glassätning med flickorna under sen eftermiddag - och hittar en bänk att sätta mig på ett tag. Försvinner in i skönlitteratur.

På vägen från parken får jag sällskap med en ung man, N. Han kan ingen engelska, och jag tänker inte ens på att fråga om han kan tyska. Så här i efterhand undrar jag om han trodde jag var tokig. Vad fick jag egentligen fram på min version av franska?

På gatan vid huset jag bor har någon bestämt sig för att redan fira inför VM-finalen. Opera på högsta volym, fönsterna öppna. Någon skriker något om musiken, som jag antar är ett krav att den ska dämpas. Ingen effekt. Jag vilar lite. Njuter. Andas. Axlarna i viloläge, redan i botaniska trädgården. På kvällen Maracana-festivalen.

Lördag morgon:

Jag kunde påstå att avresan sker i gryningen. Men det stämmer inte riktigt. Det är redan ljust, fast klockan bara är strax efter 5. Ändå är det rätt många människor ute. Jag har sovit lite och sedan gått upp för att resa min väg. De är på väg hem, ska sova efter en natt på stan.
Lämnar än en gång mitt Oz - mera Kansas för varje gång.

För den som är Harry Potter-fan

2006-07-14T22:30:00.000+02:00

...kanske det kan vara intressant att läsa om ljudböcker med Potter inläst på dem. Der Artikel ist allerdings auf Deutsch.

Mycket nöje.

Själv får jag skam till sägandes medge att mina Potter-upplevelser begränsar sig till den första filmen. Har inte ens öppnat någon av böckerna.... De står på den där långa listan över verk som jag har tänkt att "den måste jag läsa!" Tja, entusiasmen är det inget fel på. Det är liksom resten som fallerar.

Fast å andra sidan innebär ju det att jag har massor med läsupplevelser kvar att se fram emot.

Semestern hägrar

2006-07-11T19:11:00.000+02:00

Borde egentligen redan skrivit om min sista Genève-vecka, men jag sparar det lite till.

Idag handlar det istället om anledningar att längta till semestern (bara knappa två veckor kvar!), och en längre vistelse i Sverige:

- familj (särskilt gullungarna Elias och Hampus)
- vänner (så många jag inte träffat på så länge)
- vädret (som förhoppningsvis inte är lika kvavt som här)
- badandet (10 minuters promenad från lägenheten i Hässelby till badbrygga - hurra!)
- språket (det är trots allt skönt att inte behöva fundera för att förstå vad folk säger - eller, tja, för det mesta behöver man inte fundera i alla fall)
- ledighet rent i allmänhet (hurra! hurra!)
samt
- detta!!!!!!!!!!!!!!!! Ett fantastiskt underbart skäl att älska sommar-Sverige! (se även en kommentar här.)

Jag kan knappt bärga mig innan jag kommer hem igen!

Tyskland - nya ljuva minnen

2006-07-09T13:55:00.000+02:00

Först och främst: det blev brons!

Hade hoppats och trott att det skulle kunna bli guld, men det var bra kämpat, och jag tycker de var väl värda sin medalj. Det är för övrigt roligt att se hur mycket (positiv) uppmärksamhet landslagstränarna får i Tyskland. Förra gången var det Rudi Völler - även kallad Tante Käthe, pga frisyren - som fick uppmärksamhet. En populär låt var "Es gibt nur ein Rudi Völler" (till melodin Quanta la mera - med reservation för felstavningar). Denna gång var det "Klinsmann" som skanderades från läktarna när det vände för Tyskland. Och på skyltarna när laget firades i Berlin idag fanns en mängd önskemål om att "Klinsi" skulle fortsätta som landslagstränare.

Själv fick jag uppleva lite av VM-yran i Frankfurt och Kaiserslautern förra helgen. Lämnade Bryssel i arla morgonstund, och var framme i Frankfurt vid halv 10-tiden. Efter lite bokinköp (Uwe Timm) och spatserande kring domkyrkan begav jag mig till Palmengarten. Jag har länge varit förtjust i stenträdgårdar, och deras visade sig vara väldigt fin, komplett med ett vattenfall man kunde promenera bakom. Efter en kort promenad genom parken slog jag mig ner i deras rosenträdgård och njöt av Timms sällskap.

För den som intresserar sig för Tyskland, och tysk historia, kan jag varmt rekommendera Timms bok "Am Beispiel meines Bruders". Genom att granska sin egen familjs historia - brodern som anmält sig som frivillig till Waffen-SS, föräldrarnas reaktioner på hans död och strävan för att försvara hans minne, livet som ibland blir som man hoppas och sedan kan gå snett - så får man en inblick i det komplexa i efterkrigstidens Tyskland. Felriktad idealism och brutala insikter - vad fick egentligen brodern uppleva? Den dagbok som skickades till familjen efter hans död ger inga svar, men leder till desto fler frågor.

Efter Frankfurt, och fotboll i K:s sällskap - vi satt uppe och pratade halva natten - så bar det av till Kaiserslautern, och ännu en del i efterkrigspusslet. J är amerikan, av mexikansk härkomst, och stationerad i Tyskland. Hans kompis S hade precis blivit förflyttad dit, nyligen ankommen från Turkiet.

Promenad genom staden, på kvällen salsaklubb. Dansade in på morgonkvisten. Lyxigt värre att ha två kavaljerer med sig, som kunde turas om att dansa med en. Bortskämd till tusen, när de betalade för allt. Och jag får väl erkänna, jämställd eller ej, att det är härligt att bli uppvaktad ibland. Dessutom fick jag köra J:s jeep när vi skulle tillbaka - riktigt skojigt!

Steve-rådet (the Council of Steve) - Bryssels senaste tillskott?

2006-06-29T09:32:00.000+02:00

Eddie Izzard - komiker extraordinaire - är även mycket intresserad av politik, i synnerhet av europeisk politik.

Här kan ni lyssna på en podcast-sändning som han gjort för den brittiska regeringen. Eddie åkte med Tony Blair till senaste toppmötet i Bryssel och delar med sig av sina intryck av det hela. Han talar bl a med Blair, med Balkenende, och med en massa andra också. Fotbolls-VM kommer också med på ett hörn, och i en snutt från ett inledande möte hör man svenska i bakgrunden - är det Göran kanske?

Och hur var det nu med Steve-rådet? Jo, har ni någonsin tänkt på (som vi som pluggade på TÖI gjorde då och då) att det är lätt att blanda ihop Europeiska rådet och Europarådet när man pratar. Det tycker i alla fall Eddie också. Förslaget: att ett av de skulle heta Council of Steve. Det blir ju faktiskt lättare att skilja dem åt då.

One down, one to go.

2006-06-29T09:27:00.000+02:00

Hur säger man det på svenska egentligen? Ja, hur som helst:

HURRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har hittat, och skrivit kontrakt på, en hyreslägenhet i Bryssel. Jag kommer att bo på Rue Stevin, en lång liten gata precis i närheten av Berlaymont, en av kommissionens byggnader. Dessutom ligger den liksom mellan där vi bor nu och Bryssels mer centrala delar - jag borde kunna promenera in till stan därifrån, utan att det ska ta en hel evighet. Och ännu ett dessutom: nu bor vi nära Parc Cinquantenaire, men det nya stället ligger i närheten av tre parker. Och av två tunnelbanelinjer. Hoppas och tror att det blir bra. Den 15 september ska jag få flytta in, och två veckor senare kommer H., en av tjejerna jag delar hus med nu, att flytta in i en lägenhet i samma hus.

En underbar lättnad att boendet här är ordnat. Återstår Stockholm.
Tentor i Genève nästa vecka.

Barn av min tid?

2006-06-27T16:28:00.000+02:00

Ni vet såna där missförstånd angående låttexter? Sådana där där man ju tydligt hör vad det är de sjunger. Tills man sjunger med, och någon börjar skratta högt, ljudligt, rått... eh... påpekar att man måste ha hört fel. Precis, just sådana.

I viss lingvistiskt litteratur hänvisade man till dem som "lady mondegreens" - någon forskare hade tydligen hört en folkvisa om hur en earl dödades "they have killed the [vad han nu hette] and lady Mondegreen". Fast nu var det ju så att de hade "laid him on the green" i och för sig. Men i alla fall.

Andra rara exempel kommer från skolbarn i USA, där någon liten medborgare glatt skrev ner texten till nationalsången: "José, can you see". Återspeglar ju den nya befolkningsstatistiken, om inte annat.

Själv råkade jag ut för en för en tid sedan. Fast den var totalt ologisk tyckte jag ändå att det var det de sjöng. Fast jag hade åtminstone tillräckligt med förstånd för att tycka det var konstigt, och till slut (efter idogt lyssnande) komma fram till vad det egentligen var de sa.

De flesta av oss är väl medvetna om hur politiska och över huvud taget ideologiska barnprogram kan vara. De förklarar på ett (möjligen) pedagogiskt och (förhoppningsvis) skojigt sätt vad som är rätt och fel. Jag vet ju att det inte alltid är så numera - ibland är underhållning bara underhållning - men jag trodde jag hade råkat på ett riktigt extremfall när jag var hemma i Sverige för en tid sedan och såg Nicke & Mojje.

De skulle sjunga en sommarsång, en sång om kossorna i hagen. "Jaha" tänkte jag, så där som man tänker när man ser barnprogram: "det är inte mycket som har ändrats sedan jag var liten". (Eller så tänker man "så där var det minsann inte när jag var liten", men det behöver vi inte diskutera här och nu.)

Och så satte de igång: "Jag hör kossorna attacka. [kör: attacka, attacka], att jag har smöret på min macka [kör: min macka, min macka]". Och så vidare.

"Oj." Tänkte jag. "Det var som tusan." Inte bara sålde de in Attac-rörelsen till de små, de tycktes också propagera för veganism. Att korna skulle bli så arga för att man använder sig av mejeri-produkter - det var inte jag medveten om.

Tyckte dock som sagt att det var lite väl underligt. Lite väl mycket, kort sagt. Och mycket riktigt. Efter att ha lyssnat på nästan hela låten (och det var en rätt lång låt) så insåg jag hur den egentligen gick:

"Jag har kossorna att tacka [kör: att tacka, att tacka]"

Får man skylla på artikulationen, eller måste man medge att man associerar i underliga banor ibland?

I en stuga ute i ödemarken... jag visste väl att jag är en eremit.

2006-06-26T11:56:00.000+02:00

Håller på att förbereda mina föredrag för slutprovsveckan. Vi har redan lämnat in vissa skriftliga uppgifter som ingår i betygssättningen. Återstår alltså (för min del) tre föredrag och en skriftlig tentamen.

Just nu är det lärarkursdelen jag förbereder, vilket är riktigt skojigt. Jag tycker om att göra kopplingar mellan teori och praktik. Kanske är det det som också gjort mig så förtjust i etnologisk forskning - koppla ett stycke verklighet till ett par teoretiker, och du gör en hel del upptäckter.

Inför det föredrag jag alltså ska hålla om lärardelen så har jag valt temat undervisningsmaterial. Jag ska ge teoretiska grunder för valet av material. Låter kanske inte så upphetsande, men det är riktigt spännande. Ibland blir inläsningen dessutom riktigt underhållande...

En av de texter jag arbetar med är en bok av Jean Herbert: The Interpreter's Handbook från 1952: en klassiker på området. Den är förvisso mycket matnyttig, men den får mig också att undra vad det är för yrke jag har valt egentligen. Och huruvida det bara är den tidstypiska texten, om Herbert var så rolig, eller om det är jag som inte tar honom på allvar. Och vissa saker blir förstås bara lustiga om man tar dem ur sitt sammanhang...

Ett par exempel (som kanske bara är roliga för tolkar och/eller personer med min typ av humor):

apropå arbetsplats (i salen, eller i tolkkabin):
"either the interpreter is seated among the Conference members /.../ or he is isolated from them, for instance in a cabin."
(Oftast talar man - i alla fall vad jag har hört - om "booth" på engelska. "Cabin" får mig genast att tänka på fjällstuga. Det blir lite exil över det hela. Kanske är det franskans "cabine" som påverkat Herbert - eller säger man "cabin" också?)

Och så följande poetiska beskrivning av telefontolkning på 50-talet:
"when the interpreter sits in his glass cage"
Gyllene burar har jag hört talas om, men glasbur...? Är vi på zoo? Är det ett medicinskt experiment?

Hur som helst, dags att fortsätta läsa, så får jag skratta för mig själv här i min egen (isolerade?) stuga.

Lycka i en liten box

2006-06-24T11:48:00.000+02:00

Har bestämt mig för att skämma bort mig själv - köpte en dvd-box med fem Sherlock Holmes-filmer på e-bay. Flera timmar Basil Rathbone!

Många holmesianer tycker om att diskutera vilken favoritskådespelare de har, vad gäller holmes-filmer. Och jag lutar väl mer åt Jeremy Brett än åt Rathbone.

Samtidigt är jag djupt förälskad i gamla svarvita filmer. Och då, ja då, då är det Rathbone som gäller.

Saknar förresten gamla svenska filmer på tv på söndageftermiddagarna... perfekt att ta en fika och titta på Sickan och Hasse och alla de andra. Är det någon som har några bra tips på butiker i Stockholm där man kan få tag på gamla svenska filmer, eller någon internetbutik som erbjuder detsamma?

Det tycks aldrig ta slut.

2006-06-23T22:00:00.000+02:00

På ZDF berättar nyhetsprogrammet just nu om hur självmordsbombare rekryteras och eldas på via forum på internet. Många av dem är nykonverterade kvinnor.

Jag vet inte riktigt om berättartexten bara är till för att förmedla fakta, eller om de är överraskade över att det är nykonvertiter som vill offra sina liv. För mig tycks det som att det ofta är de som är nyfrälsta, nykonverterade eller pånyttfödda - hur man nu vill beskriva det - som går de mest extrema, eller strikta, vägarna. I alla fall tycks det mig så bland kristna församlingar.

Men visst, det är klart, det är alldeles säkert mycket annat det beror på också.

Latheten regerar.

2006-06-23T11:50:00.000+02:00

Ledig dag idag, då jag måste ta itu med studierna på allvar. Bara en och en halv vecka kvar till slutproven, och jag har tre föredrag att förbereda. Och det vore ju okej - om jag visste vad jag skulle prata om. Jag får bestämma alldeles själv, vilket ju kan vara bra, men med jobb och lägenheter på hjärnan så har jag inte riktigt haft tid och ork att sätta mig ner på allvar.

Idag, alltså!

I alla fall var det bestämt så. Slockande vid halv 9 igår kväll och sov till 11, när jag vaknade och inte kunde somna om. Läste "Brideshead revisited" i drygt två timmar, innan jag bestämde mig för att det var bättre att bara vila ifall jag ville somna.

Kan avslöja att jag inte vaknade av klockan i morse. Och nu sitter jag här, inte helt färdigklädd, och hoppas på en energikick för att sätta igång med det där viktiga. Har gett mig tid till efter lunch nu - sedan är det dags!

Det blir förhoppningsvis ändå lite fritid i helgen. Fick e-post från en bekant igår, som kommit tillbaka till Bryssel. Och imorgon kväll är det ju fotboll. Allvarliga grejer.

Lägenheter, lägenheter, lägenheter. Och lön.

2006-06-22T18:31:00.000+02:00

Löning är skoj. Även i förväg är den mycket trevlig. Som när man inser att man idag fått den där extra arbetsdagen i juli som man behöver för att det ska täcka HELA hyran.

Idag skedde det sistnämnda. Och just nu känns det som att det inte var mer som behövdes för att jag skulle känna mig nöjd med tillvaron. Tak över huvudet är ju faktiskt rätt bra att ha.

Och sålunda, helt osökt, kommer vi över till detta evighetstema i mitt liv: lägenhetsletande. Det var några visningar på programmet denna vecka, vilket var bra. En var helt underbar, med en balkong mot gatan, en mot trädgården. Jo visst, huset hade en liten trädgård på baksidan som hyresgästerna har tillgång till, komplett med trädgårdsmöbler, buskage och gula rosor. Huset i sig var också vackert, med ett underbart trapphus som fick både H. och mig att känna att vi ville bo där.

Sedan var det ju det där med sovrummen, förstås. Att man måste gå igenom det ena rummet för att komma till badrum och toalett är ju ett aber. Och att man måste igenom det andra rummet för att komma till nämnda rum, för att sedan komma till badrummet är även det en hake. Så det blev inte den. Eftersom vi ju faktiskt vill kunna leva åtskilda också, och inte ständigt klampa igenom varandras sovrum.

Ett annat alternativ var den där man kom in i sovrummet direkt från hallen. "Jamen", säger ni, "det gör man ju i många lägenheter." Jo, förvisso. Men här fanns liksom inget annat alternativ än att gå från hall till sovrum för att kunna ta sig till kök och vardagsrum.

Det blev inte den heller.

Nu har vi dock tittat på ett par mindre lägenheter, som vi alltså inte skulle dela, och de kan vara något. Det lutar i alla fall åt det just nu - i så fall ska vi skriva kontrakt i veckan som kommer. Och jag får väl erkänna att det vore skönt att ha bostadsletandet över i en stad i alla fall.

Fortsättning följer. Med all säkerhet.

Ibland blir man bara så nyfiken.

2006-06-21T15:09:00.000+02:00

Det är många som joggar i Parc Cinquantenaire. Det är i sin tur många av dessa joggare som joggar i par eller grupp. Men det är sällan de joggar förbi en och säger något som bara får en att tänka: "Va?!"

Häromdagen råkade jag dock på ett sådant par. (Tror dessutom att jag gjort det förut, alltså blivit omjoggad av just detta par, som även då sa något underligt.)

Han: "..and Peter had a steak, Marco lasagna, and Steven had lasagna too."
Hon: "Bizarre."

Jag förstår ju att de måste varit inne i ett samtal som faktiskt hade en vettig innebörd (eller, vad vet jag - det kan ju hända att syretillförseln till hjärnan minskar till fördel för benen när man joggar eller nåt), men jag kan ändå inte låta bli att undra: när blev det så vådligt konstigt att äta lasagne?

Mitt kungarike för en flaska kylbalsam!

2006-06-18T14:39:00.000+02:00

Vem behöver en häst i detta läge? Inte jag i alla fall. Nej, jag skulle föredra en rejäl flaska kylbalsam.

Som ni säkert har förstått redan har det brysselska vädret återgått till värme och sol. Och när jag säger värme, så menar jag värme. Häromveckan var det 32 grader. I skuggan. På kvällen. Och för en sådan som jag, som har känslig hy, så kan det vara riktig pest och pina.

Jag trodde ett tag att jag funnit mitt mirakelmedel: en viss sorts solskyddskräm som rekommenderats av en kollega vars dotter också har soleksem. Och det hjälpte ett tag. Nu undrar jag dock om det inte bara dolde symptomen medan jag använde det. Eller så har jag just nu mer värmeutslag än soleksem. För trots att jag varit inne hela dagen, så har mina armar börjat uppvisa de välkända röda prickarna och fläckarna. Den ständiga klådan behöver vi väl inte ens nämna. Jag säger bara: kylbalsam! kylbalsam! Mitt kungarike för en flaska kylbalsam!

I övrigt: håll tummarna på tisdag kväll - då ska vi iväg och titta på lägenheter i Bryssel för första gången!

One in English - here's to you Kyle!

2006-06-17T22:01:00.000+02:00

It feels almost odd to use this blog to write in English, but this once I'll make an exception. The answer to your question about why I stick to Swedish otherwise is, I suppose - why shouldn't I? There's so much English out there anyway. After all, Swedish is my mother tongue, and what would seem boring in Swedish would most surely be even more dreadful and unbearable in my sometimes rather pretentious English. Well, to be honest, it's also a way for me to practise expressing myself in Swedish - after all, my job depends to a large extent on the level of my Swedish skills. It may not always be evident that that's what my blog is there for, but still, it gives me a chance to do just that.

Anyway - here's one in English, just for you Kyle.

I often tend to become slightly melodramatic when writing in English. Or perhaps it's just right now that this is happening? I suppose it depends to a large extent on what I've done, whom I've listened and spoken to lately. And when I sit down to write, I naturally don't get any influences from anyone other than myself. (If we disregard memory and all that, of course.)

The last couple of days, I've been listening to Samuel West's reading of How Proust Can Change Your Life by Alain de Botton. I bought it while in London about a year ago, and keep listening to it every now and then. For me, it is an unbeatable combination. Favourite actor with wonderful, lovely voice reading a book by one of my favourite, dry-wittedly humorous (does such an expression exist at all?) authors. Even if you have never read Proust (as, I have to confess, I have not), the book is a true pleasure to read or, indeed, to listen to.

(For something only slightly related: Did you ever get a chance to visit the BBC-shop in Westminster in London? Go there! It's heaven, with high-quality productions on CD, DVD, video and what-not. Heaven! Go! Spend your money there! This is the voice of commerce speaking!)

Another wonderful reading by Samuel West is Realms of Gold: The Letters and Poems by John Keats. I must say that I have never cared much for Keats's poetry. Sorry if I disappoint anyone by saying that, but it was always much too romantic for my taste. And I have to admit that I picked out that particular audio book only so that I would get to listen to the Voice of West - as it is particularly nice to hear.

I was happily surprised though. Not so much by the poetry, my opinion on that remains largely the same, but by his letters. The man was clever! And he was funny! Dry wits, I tell you, dry wits! He even makes some remarks about his own poetry, and why some words were chosen over others that would make me go back and reread it, had it not been for the fact that it is already included in the recording.

And while we're on the subject of poetry - as we seem to be quite often, or "I seem to be", I should say - I can also reveal that I found an anthology of Victorian poetry the other week. I'm hoping to find something nice to recite for the next sherlockian dinner party I'll attend, whenever that is.

And so, dear friends, I shall end this post by sharing with you one of the poems from it, one that I liked the moment I saw it. And I like it better the more I think about it. It was written in 1893 by George MacDonald. I think it pretty much says all there is to say, in many situations.

The Shortest and Sweetest of Songs

Come
Home.